Trygghet är inte självklart

Vad säger man till ett barn som utsätts för sexuella övergrepp? Hilda O’Callaghan delar med sig av den kunskapen till Läkarmissionens partner och andra socialarbetare i Sydafrika.

Text: Hanna Rosell 
Foto: Riccardo Lennart Niels Mayer

”Akta dig för främlingar, lås dörren, ring 112.” Men när de råden inte funkar, när faran finns i barnets närhet måste råden bli andra. För nästan alltid när barn utsätts för övergrepp så är förövaren en person i barnets närhet.

– Vårt program handlar om att lära barn att själva känna efter om de känner sig trygga eller otrygga. Och att de ska våga tala om för en annan vuxen när något känns fel, säger Hilda O’Callaghan, en kvinna som brinner för att alla barn ska få vara trygga.

Hilda O’Callaghan, 70, har de senaste 15 åren varit engagerad i projektet ”Protective Behaviours” i Australien. Hon har en magisterexamen i utbildning och utveckling, men har också studerat psykologi och kriminologi.  Och för fyra år sen tog hon arbetssättet till Sydafrika.

 

Hilda O´Callaghan utbildar bland annat Läkarmissionens samarbetspartner i Sydafrika.

Hittills har hon utbildat mer än 500 socialarbetare, psykologer och lärare. Hon har också certifierat personalen hos Läkarmissionens partner Give a Child a Family så att de kan hålla utbildningar om alla barns rätt att få känna sig trygga.

Hur förklarar ni för barn vad trygghet är?

 – Vi pratar om hur kroppen känns när man är otrygg. Till exempel att hjärtat slår snabbare, att man får ont i magen eller känner sig skakig i benen. När vi pratar med de yngsta barnen kan vi ge som exempel hur det känns när man står på soffkanten och vinglar, i jämförelse med hur det känns när man sitter ned i soffan.

 – Vi berättar också att trygghet är något som alla barn har rätt till. Precis som att få mat och tak över huvudet. Det är en grundläggande rättighet.

Vad ska barnen göra om de känner sig otrygga?

 – De flesta föräldrar tror att deras barn skulle berätta för dem om någon behandlade dem illa. Men det kan vara väldigt svårt att prata med sin mamma eller pappa, inte minst om förövaren finns i familjen. Därför är en del av programmet att vi lär barnen hur man använder telefonen och olika nummer till hjälplinjer. För vi märker att det ofta är lättare för barn att berätta in i en telefon, än öga mot öga med någon.

 – Vi uppmanar också barnen att tänka ut vilka som finns i deras nätverk, så att de har bestämt sig för vem de skulle kunna prata med om de känner sig otrygga. Men vi kan inte berätta för barnen vilka de kan lita på, det måste de känna själva.

Men tänk om personen de berättar för inte slår larm?

– Det finns alltid en risk att personen som barnen öppnar sig för inte kan, orkar, eller vill ta emot informationen. Vi har anpassat programmet efter barnens olika åldrar, och vi använder ofta djur för att göra liknelser som de kan förstå.

 – Vi kan till exempel ta fram en nallebjörn och säga ”den här nallen är ledsen och frusen och har inget hem.  Vad tycker ni att nallen ska göra?” Vi låter alltid barnen själva komma med förslag till lösningar, det är det bästa sättet att få dem delaktiga.

– Ofta säger någon ”han kan be sin kompis om hjälp!” Om vi då säger ”kompisen var så upptagen, han kunde inte hjälpa till. Vad ska nallen göra nu?” så brukar barnen, efter en stund, komma fram till att nallen behöver be en annan kompis om hjälp. På så vis försöker vi lära dem att om den första personen de berättar för inte klarar av att hjälpa dem så måste de gå vidare till en annan.

Varför känner du så starkt för ämnet?

– Förr fanns en kultur där man tyckte att varje familj skulle sköta sitt, vilket innebar att många barn offrades, eftersom andra inte vågade lägga sig i. Men vi har alla ett ansvar att göra våra röster hörda när barn far illa.

– Jag växte själv upp med en våldsam pappa och det har förstås präglat mig. Men det är inte därför jag gör det här. Min drivkraft kommer sig ur en väldigt stark känsla för rättvisa. Att alla barn har rätt att vara trygga och att det är alla människors ansvar.