Din gåva förändrar framtiden!
Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i över 20 länder i tre världsdelar.
"Makthavare talar om allas lika rätt, men hur är det i verkligheten?"
Debatt: Johan Lilja, direktor på Läkarmissionen
En ny dag. Morgonsolen är redan stark. På trappan utanför Give a Child a Family sitter ett nytt barn som ska få komma till centret. Blicken är vilsen. Kanske rädd. Tankarna snurrar: ”Var ska jag få bo, vilka ka ta hand om mig, är de snälla?”
Långt efter den senaste insamlingssatsningen, den här gången Världens Barn-kampanjen, så går livet vidare för våra olika partnerorganisationer. Vi här i Sverige är med och gör skillnad genom att ge våra bidrag, men det är de som är på plats som gör underverken.
Ibland är stressen och frustrationen hos dem i det närmaste övermäktig. Det finns så många som behöver hjälp, och resurserna är små. Det går inte en dag utan att de funderar över vad allas rätt verkligen betyder. Makthavare talar om allas lika rätt, men hur är det i verkligheten?
De frågorna ekar även inom mig. Är rätten lika överallt? Det är lätt att konstatera, på plats efter plats, där vi arbetar att så är det inte i praktiken. Det finns de som vill göra en avgränsning för ett land, som till exempel Sverige, en region, eller stad och säga att alla som bor där har lika rättigheter, och det är självklart bra. Men har vi en skyldighet som sträcker sig utanför vårt eget? Är det också vårt ansvar att bry oss om den som inte har tak över huvudet, ingen vård eller skolgång?
Vilken skyldighet har vi när det gäller andras rättigheter?
Det kan ibland vara nyttigt att reflektera över hur välstånd skapas. Varifrån kommer de produkter som vi använder varje dag? När vi börjar fördjupa oss i det förstår vi att mycket av vårt välstånd skapas utanför vårt land. Vi har vårt välstånd i många stycken på bekostnad av andras möjligheter till samma sak.
För den som får den insikten, blir stödet man ger inte enbart ett uttryck för en god vilja utan en del av den skyldighet och det ansvar jag har som enskild individ. Men min förhoppning är att frustrationen över de mångas utsatthet inte ska resultera i uppgivenhet eller missmod, utan i glädje över att vi har fått möjligheten att utjämna skillnaderna.
För barnet på trappan är dörren framför henne eller honom, inte slutet på en resa, den är början till något nytt, där en ny familj väntar och möjligheterna att förverkliga sina livsdrömmar finns inom räckhåll. Den rätten ska inte förnekas dem, den ska vi tillsammans förverkliga.
