Monicas nödrop gav eko

Den coronavåg som vällde fram över världen blev en överraskning för alla, men för dem som redan kämpade för sin överlevnad blev situationen katastrofal. Monica Woodhouse som driver barncentret Give a Child a Family i Margate, Sydafrika, ser ändå glimtar av hopp mitt i allt. – Det har varit fantastiskt att se all generositet hos dem som velat hjälpa till.

Läget i Sydafrika har varit tungt sedan covid-19 drog in. Landet stängdes ner i total lockdown med konkurser, arbetslöshet, fattigdom och självmord som följd. Inom kort hade över 1 miljon människor förlorat jobbet. Situationen var desperat för dem som redan innan levde i utsatthet och fattigdom.

Monica Woodhouse driver barncentret Give a Child a Family i Margate i Sydafrika sedan snart 30 år och har sett till att hundratals barn, som saknar eller inte kan bo med sina biologiska föräldrar, har fått en ny familj. Ett framgångsrikt koncept och arbetssätt som även har implementerats i länder som Namibia, Kenya och Moçambique.

För Monica Woodhouse, som driver barncentret Give a Child a Family, GCF, i Margate, har året som gått varit som en mardröm.
– Barnen hos oss mår bra, men alla i personalen är trötta, både fysiskt och känslomässigt. En del har inte kunnat begrava sina nära och kära. Våra svenska volontärer fick resa hem hux flux och vi har förlorat tre kollegor, två med konstaterad covid-19. All personal testas för feber varje morgon, samt att vi är väldigt noga med hygien och rengöring. Vi som jobbar i byarna får inte träffa barnen på centret och så har det varit sedan i mars. Det funkar, men det är sorgligt att inte ha kontakt med barnen. De får heller inte göra några utflykter utan måste vara på centret hela tiden.
Och nu fruktar alla den andra, ännu allvarligare, coronavåg som drar in över landet.
– Vi trodde den skulle komma först till våren men nu har de stängt alla stränder, parker och öppna platser för att försöka stoppa spridningen och det är utegångsförbud efter 23.00 på kvällen.
Ett glädjeämne är att ingen har behövt sluta på GCF under den här perioden.
– Många organisationer liknande vår har fått stänga för att de inte har kunnat hålla sina välgörenhetsmiddagar och annat för att samla in pengar. Att vi då kunnat fortsätta att dela ut matkuponger och ge hopp till våra familjer har även gett oss hopp.

Många familjer hörde av sig i panik till henne och GCF när pengarna inte räckte till mat. Barn som tidigare brukat få ett mål mat i skolan varje dag fick nu inte ens det då skolan var stängd.
– De vet att vi brukar hjälpa om vi kan och människor har gråtit av tacksamhet. Även om vi inte kan hjälpa hela världen så har vi kunnat göra skillnad för de personer vi har mött. Det hjälper en att lyfta blicken lite.
Att de kunnat hjälpa så många ser Monica som ett direkt bönesvar. Efter att ha varit inbjuden till fruktlösa samtal hos kommunen för att hitta lösningar på situationen insåg hon att de pengar de lovats av myndigheterna inte skulle komma.
– Så jag sa till Gud: ”Du måste hjälpa mig att få ihop en miljon rand så att vi kan hjälpa dem som behöver mat”.
Sagt och gjort. Monica gjorde upprop på sociala medier och tillsammans med sina kollegor ringde hon till sådana de tidigare haft kontakt med och pengar började komma in från privatpersoner, banker, företag, försäkringsbolag och olika organisationer som ville hjälpa till.
– Tack vare det har vi kunnat dela ut 7 000 matkuponger till våra fosterfamiljer och andra vi har kontakt med ute i byarna, som har kunnat köpa mat. Och när vi skickade ut tackkort till våra sponsorer för att visa vad pengarna gått till så skänkte de ännu mer och nu har vi fått ihop vår miljon, säger Monica med glädje i rösten.
Men det finns ännu stora moln på himlen. Ett stort problem är att många tappat respekten för landets ledning på grund av all korruption i samband med förra nedstängningen då många roffade åt sig pengar som skulle gå till mat och munskydd.
– Och när situationen inte blev bättre av nedstängningen som ledningen lovade, så bryr sig inte folk nu när presidenten kommer med nya begränsningar. De tycker bara att de gör det svårare för dem. Är du då analfabet och inte kan ta till dig information själv blir det ännu svårare.
Du ser mycket mörker i slummen och i byarna, hur gör du för att hålla fokus på det goda?
– Att ta tid för att släppa in ljuset är något jag ständigt jobbar med. Det finns så mycket mörker att jag lätt skulle drunkna annars. Under en period i början med covid, när det var riktigt mörkt och min personal hade det jobbigt, då var jag den som skulle vara stark. Då var det viktigt för mig att ta tid för att reflektera på egen hand. Jag tog ledigt några dagar, var ute i naturen och umgicks med min familj. Det fyllde mig med kraft så att jag kunde fortsätta.
– Men det är inte så att jag aldrig blir ledsen, och min bön till Gud har alltid varit: ”Låt mig aldrig sluta gråta när jag ser ett barn lida, aldrig sluta känna”. Däremot kan jag inte bära det inom mig utan jag överlämnar allt jag ser och känner till Gud. ”Du får ta det”, brukar jag säga.

Den sista tiden har gjort det ännu tydligare för Monica att aldrig ta något för givet.
– Bara det att vi har vatten hemma. Hur länge skulle du klara dig utan det? 60 procent i Sydafrika lever utan rinnande vatten och måste varje dag gå och hämta nytt. Ändå lyckas många kämpa sig fram till en tillvaro av tacksamhet.
Och tacksamhet är oerhört viktigt för att ljuset ska vinna över mörkret, menar Monica.
– Se bara på de fosterfamiljer vi jobbar med, de har det så kämpigt och är ändå så generösa. Bara det att de ger ett barn en ny familj hos dem. De har lärt sig att alltid ge till andra av det de har.
Hur kan vi i Sverige finnas för er nu?
– Genom att göra det lilla du kan. Du behöver inte vara rik för att hjälpa. Alla kan göra något. Det blir något av varje hundralapp du kan ge och jag önskar att fler förstod hur lätt det är att hjälpa. Tänk om alla skulle ge 100 kronor i månaden för att hjälpa andra, vilken fantastisk värld vi skulle få.

TEXT: THERESE HEDLUND
FOTO: ANNA LEDIN WIRÉN