"Jag tog mina barn och sprang i panik"

När militären kom till Rehenas by och började skjuta för att döda tog hon sina barn och flydde i panik. I dag är hon en av alla dem som får mat och trygghet i flyktinglägret i södra Bangladesh tack vare Läkarmissionens partner.

Text: Susanna Ahlfors
Foto: Tomas Ohlsson

 

Hundratusentals rohingyer sitter fast i olika flyktingläger i Bangladesh. Inget land vill ha dem, varken Burma (Myanmar) som de kommer ifrån, eller Bangladesh som har öppnat sin gräns för att ta emot de nödställda flyktingarna.

När vi besöker flyktinglägret Leda ser vi långa ringlande köer till matutdelningen som sker på den lilla gård, omgärdad av murar och skjul, där Läkarmissionens samarbetspartner ADRA och World Food Program (WFP) delar ut livsmedelspaket till lägrets boende. 25 kg ris, 4 kg linser, olja, socker och salt ska räcka för mat i två veckor. Säckarna är avgörande för rohingyafamiljernas överlevnad.

 

Flyktinglägren som Läkarmissionens Svenska Journalen besökte ligger i Cox’s bazar i södra Bangladesh.

Männen står i en kö och kvinnorna i en annan. Hettan och luftfuktigheten år kläderna att klibba fast på kroppen, men ingen klagar. Många kvinnor är klädda i helsvart, en del med niqab som bara visar ögonen. Flera bär på små barn. Rehena är en av dem, med en liten dotter som stilla vilar huvudet mot mammas axel.

I fem dagar vandrade Rehena från byn Zamuinna i Burma med sina fyra barn innan hon kom till Bangladesh. De hade ingen mat och de frös om nätterna i regnet. Men att vara kvar var inte ett alternativ. Hon berättar om den fruktansvärda dagen i augusti i fjol, när de vaknade av skottsalvor.

– Min svärfar dödades framför mina ögon, de satte eld på honom. Jag tog mina barn och sprang i panik, utan att tänka på att hitta min man. Jag var bara helt skräckslagen.

Jag frågar henne om hon hade varit rädd för att bli attackerad innan det här hände, om hon hade hört om liknande övergrepp i andra byar. Svaret jag får vittnar om en kallblodig planering från arméns sida.

– Militären hade kommit till vår by dagen innan, och sagt till oss att ”spring inte iväg, om ni bara stannar kvar här kommer inget att hända er”.

Rehena tappade bort sin man i kaoset som följde i byn men de återfann varandra längs vägen.

 

Rehenas yngsta barn är sjuk med hög feber. Läkarmissionen följer med henne och dottern till sjukstugan.

I dag bor familjen i ett tält i flyktinglägret uppbyggt av bambupinnar och ett tunt plasttak. I en del av hyddan finns en liten eldstad och kokkärl, den övriga golvytan upptas av en plastmatta de breder ut på natten och sover på. Barnen ser alla väldigt små ut, utan mycket kläder på kroppen. Än så länge är det varmt, men om bara några veckor är det vinter, med temperaturer som kan gå ner under 10 grader på nätterna. Då kommer de behöva filtar för att hålla sig varma.

Hemma i byn Zamuinna i Burma levde de som bönder, odlade ris och grönsaker, fiskade ibland samt hade tre kor. Korna är det Rehena saknar mest. Inte bara för mjölkens skull. Hon tyckte verkligen om dem. Hennes man hade jobbat hårt för att kunna köpa dem.

I dag är de beroende av hjälp. I samband med matutdelningen fick Rehena en kupong som kan ge henne förtur i kön till läkaren. Hennes yngsta dotter är sjuk. Hon har haft feber och kräkts i flera dagar, berättar Rehena, märkbart orolig och med pärlor av svett på kinderna.

Vi frågar om vi får följa med henne bort till hälsokliniken och Rehena säger ja. Läkaren undersöker lilla Nurjina och vill lägga in den undernärda flickan på kliniken ett par dagar. Hon är sju månader gammal, men ser inte äldre ut än två. Rehena säger nej, hon kan inte stanna kvar med bebisen. Vem ska då ta hand om hennes övriga barn – tre, fyra och sju år gamla – som hon har lämnat ensamma i familjens tält?

Som svensk kan det vara svårt att ta in alla historier om dödade familjemedlemmar, om att fly med rädsla för sitt liv. Men som mamma kan jag förstå Rehenas oro över att behöva lämna sina tre barn ensamma, utan uppsikt, eller känslan när man håller ett litet feber-sjukt barn i famnen. Just den dagen vi besöker dem är Rehenas man borta.

 

Susanna Ahlfors och fotografen Tomas Ohlsson besöker hjälpinsatsen Läkarmissionen stöder i lägret. Hjälpen räddar liv.

– Han hade turen att få jobb som dagarbetare på risfälten, det är bara femte gången det händer sen vi kom hit för drygt två månader sedan, förklarar Rehena.

De motsvarande 40 kronor han tjänar på arbetet gör att de kan köpa fisk och grönsaker, vilket tillhör ovanligheterna för de flesta rohingyer som flytt från Burma. Värdlandet tillåter dem varken att arbeta eller lämna lägret.

Vi tar oss vidare ett par mil norrut, till flyktinglägret Kutupalong. Där breder de enklare tälten ut sig bredvid mer stabila hyddor med lerväggar och korrugerade plåttak. De senare är bostäder för de rohingyer som varit här i flera år, redan innan krisen eskalerade.

Gulbohan Abdorrashid anlände för en månad sedan, efter att militären stormat hennes by sent på kvällen. Soldaterna våldtog kvinnorna, sköt männen och brände husen.

– Min man och min 20-åriga son dödades framför mina ögon och jag tog mina två små barn och flydde.

Hon var övertygad om att hennes tolvåriga son som försvann i paniken också hade dödats. Så glädjen över att återfinna honom i lägret i Bangladesh, en vecka senare, var enorm.

Många av de rohingyer som ADRA möter i lägren i Bangladesh säger att de är för rädda för att återvända till Burma. Hur ska de kunna lita på att liknande attacker och dödande inte händer igen? När jag ställer frågan om återvändande till Gulbohan svarar hon bestämt:

– Jag skulle vilja komma hem igen men vågar inte lita på regimen. Om vi ska återvända behöver vi rohingyer få eget självbestämmande i vår delstat.

 

Fakta: Insatsen som räddar liv.
Förhandlingar om rohingyernas situation pågår i detta nu, men när vi var på plats i november hade över 600 000 rohingyer flytt från Burma sedan slutet av augusti då regeringen inledde sin våldsamma offensiv.
Minoritetsfolket rohingya är statslösa utan grundläggande rättigheter och enligt FN är de en av världens mest förföljda folkgrupper.
Matutdelningen i lägren räddar liv och Läkarmissionen är en av flera organisationer som är med och finansierar ADRAs utdelning av mat till människor på flykt i Bangladesh, tillsammans med World Food Program.