Din gåva förändrar framtiden!
Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i över 20 länder i tre världsdelar.
I krönikan i detta nummer får vi höra från två män som stred på var sin sida inbördeskriget i Guatemala. Nu har de slutit fred.
Inbördeskriget i Guatemala pågick mellan åren 1960 och 1996. Konflikten, där militärregimen slogs mot socialistiska revolutionärer, har satt djupa spår i befolkningen. Minst 200 000 civila dödades eller ”försvann” under de här åren.
Krönika 1: Mario Ayala, arbetade för gerillan.
Jag var involverad i inbördeskriget på en av gerillagruppernas sida där några av mina storebröder stred. Jag hjälpte till att förmedla propagandaskrifter. Eftersom jag bara var 12 år kunde jag röra mig fritt utan att armén kollade mig. Vår familj splittrades efter att militären invaderade vårt hem. Det var sista gången som hela vår familj var samlad.
Det som förändrade mig var när jag insåg att människor i armén var mina vänner som jag vuxit upp med. De var inte fiender och jag var inte deras fiende. En av mina bästa skolkompisar dog i armén på grund av gerillans bomb. Det fick mig att förstå att ”det här är inte vårt krig”.
Mario Ayala i sin hemmamiljö.
Jag blev kristen och lärde mig om förlåtelse, både om att förlåta och att bli förlåten. Det blev ännu tydligare för mig att de enda som tjänade på inbördeskriget mellan guatemalanska bröder och vänner var ledarna högst upp och att de som led mest var ursprungsbefolkningen. På grund av detta kan jag inte hata de människor som stred med militären.
Jag kan vara vänlig mot alla, för att min kristna tro och min guatemalska kultur har lärt mig att ställa mig över det hat och den smärta som andra har orsakat vårt folk. Mina föräldrar lärde mig också att visa respekt mot andra och vi guatemalaner har en förmåga att hitta strategier som hjälper oss framåt.
Krönika 2: Alberto Ico, tidigare militär inom armén.
Två år stred jag i staden Coban i Alta Verapaz, ett av de områden där striderna var som värst. Jag ledde 42 soldater och varje dag fick vi höra att gerillan var vår fiende som skulle utrotas från jordens yta. Vi kämpade mot olika gerillagrupper och fick hela tiden order som skulle verkställas och som goda soldater var vi tvungna att lyda och även avrätta människor.
Min förändring började när jag fick en broschyr i min hand med rubriken: ”En strid mellan bröder”. Den fick mig att reflektera. Min fiende och jag tillhör-de samma folkgrupp, Kekchi. Det enda som skilde oss åt var våra uniformer och att vi stred på olika sidor.
Alberto Ico arbetar i dag för Alfaguat, Läkarmissionens partner i Guatemala.
Min kristna tro hjälpte mig att förändra min syn. Jag lämnade armén och började söka upp tidigare gerillaledare för att prata med dem. Vi insåg att vi hade blivit missledda av våra överordnade som själva inte stred i bergen, utan bara var intresserade av egen politisk makt.
För oss guatemalaner är vänlighet en del av vår identitet. Vi lär oss att vara snälla och respektera andra. I dag kan jag säga att jag kan behandla alla respektfullt och vara vänlig, även mot dem som var mina fiender under kriget. Jag fick chansen att byta perspektiv när jag pratade med dem och vi fick be varandra om förlåtelse.
På senare år har jag via Läkarmissionens alfabetiseringsarbete, Alfaguat, arbetat med före detta medlemmar av den gerilla jag en gång stred mot. I dag jobbar vi tillsammans för att Kekchi-samhället ska växa och utvecklas.
