De vill sjunga in hopp i en mörk värld

I nära fyrtio år har sångerskorna Helen Sjöholm och Anna Stadling varit vänner. Och när de som båda fått gåvan att beröra med sina röster, drar på julturné ihop så är det med en önskan att den värmen de har för varandra ska få värma fler i vintermörkret.

Helen Sjöholms och Anna Stadlings vägar korsades redan på BB i Sundsvall. Efter det följdes de åt i skolans parallellklass-er och i olika sångsammanhang. De bildade en duo redan som unga som sedan har väckts till liv då och då. Just för tillfället är den i allra högsta grad levande. Tillsammans är de aktuella med en ny skiva, ”Snö & marschaller” och en julturné med samma namn. 

– Det är så häftigt att vi kan sammanstråla efter alla år. Det är en sann glädje att få göra både skivan och den här turnén tillsammans, säger Anna.

 

Helen Sjöholm och Anna Stadling är aktuella både med en julturné och albumet med namnet “Snö & marschaller”. Titeln är hämtad från en originallåt av Lars Winnerbäck.

 

Namnet på turnén är hämtat från titelspåret, skriven av Lars Winnerbäck.

– Den låten kom sent in i bilden. Vi hade spelat in det mesta av materialet men ville komplettera. Då hade jag precis hört ”Snö & marschaller” och när det visade sig att Lasse inte hade gjort en studioinspelning av den så ville vi prova. När vi gjorde det kändes den klockren för oss. När sedan Lasse kom förbi studion för att lyssna och gick in och sjöng en vers – det var så fint, säger Helen.

– Jag har jobbat med Lasse i många år och har alltid känt att hans texter rymmer så mycket. Att få sjunga den här med Helen känns väldigt speciellt. Jag tänker att det är en text om kärleken, relationerna och sårbarheten i att finnas tillsammans. Om vila i att inte vara säker men också om att utmanas att våga: ”Gå med mig ut på plankan en gång till, det är kanske där vi måste vara”, säger Anna.

 

Anna Stadling är känd för Svenska Journalens läsare men också välkänd för alla de körsångare som deltagit på Sånger för Livet-turnéerna. Både 2011 och 2018 var Anna med som mycket omtyckt solist och sjöng för att lyfta Läkar-missionens arbete runt om i världen. 

Även Helen, som inte behöver någon större presentation efter sin långa karriär som sångerska, var med som solist under åren på Globen som drog fulla hus. Som vänner har de följt varandras karriärer, men jobbat på var sitt håll. Men att de står varandra nära är påtagligt under vår intervju, en stund som genomsyras av rörliga tankar som klickar i varandra som ett pussel. 

– Vi har ett ständigt pågående samtal mellan oss som går in på så många plan. Vi har båda andra vänner vi pratar med, men det unika med Helens och min vänskap är att vi kan prata om så många områden i våra liv, inklusive yrkeslivet, som vi inte delar med så många andra. Både det häftiga med det, och det ensamma, säger Anna och Helen håller med.

– Jag tror vi båda har en känsla av ett nära utbyte av varandra, så det är en lyx att jobba ihop, säger Helen.

– Ja, det finns en glädje i att återupptäcka varandra musikaliskt, säger Anna.

Och att de då får göra det med en gemensam julturné är lite signifikant.

– Vi har en lång tradition kring julen med varandra, vi har stått i körer tillsammans och gjort Julton med Kjell Lönnå och vuxit upp i myllan av de traditionella julmelodierna, säger Anna.

– Och det är något lustigt med sångerna vi sjunger vid jul, man tröttnar inte på dem! Många av dem har sjungits i århundraden och representerar något av folksjälen och kan öppna upp för något inuti, säger Helen.

Är det vad som skiljer en julturné från en ”vanlig” turné?

– Ja, kanske drar julkonserter till sig människor som inte går på konsert annars. Kanske kommer de med en förväntan om att få julstämning men också att få sjunka ner mer i sina tankar än man gör på en annan konsert. Det är legitimt att gå på julkonsert för att få tröst. Vi har också valt en lågmäld ton på det vi gör, en nära känsla där vi bjuder in till att ta del av våra funderingar. Vi vill inte bara hitta en schysst julbelysning utan gå lite djupare, säger Helen. 

 

Jag frågar om det är den”nära känslan” som bidrar med den där speciella atmosfären som jag tycker mig ana i deras sånger. Anna funderar och säger sen:

– Jag upplever att när vi sjunger texter som vi har valt, oavsett om det är andras material eller sådant där vi varit med i arbetet, så drabbas vi av det själva när vi sjunger. Och i det finns både en tro, ett tvivel och en önskan om att julen kan hjälpa, säger Anna. 

 

Inför intervjun har jag lyssnat igenom deras låtar, och jag berättar att jag har haft svårt att skilja deras röster åt. 

– Det där är jättespeciellt. Vi har en unison klang som även kan överraska oss och som vi inte har känt med någon annan, säger Anna. 

Hon berättar att hennes man samma morgon lyssnat på ”Snö och marschaller” och att inte ens han kunnat höra skillnad.

– Det handlar om en tajming som uppstår när vi jobbar, säger Helen.

– Våra röster är egentligen inte så lika utan det handlar om en magkänsla kring hur man berättar en text, där vi hakar i varandra. Det gör också att när vi sjunger unisont och det skevar lite så att man vill rätta till, så vet jag inte om det är jag eller Anna som skevar, för jag känner inte det, säger Helen och skrattar. 

Vad betyder julen för er?

– Den ger en förhöjd känsla som jag sällan känner annars. Speciellt mellandagarna medför ett lugn, en kravlöshet då man får gå omkring, sova, träffa familjen. Det är något väldigt vilsamt över det, säger Helen.

Anna fyller på:

– Jag har ju vuxit upp nära en kyrklig verksamhet där man firar julen väldigt starkt, men också väldigt medmänskligt. Det fanns alltid någon udda fågel vid vårt bord då. I dag lever jag på ett annat sätt eftersom vi har en pojke som gör att vi behöver ha ett mindre julfirande, så det blir väldigt lugnt för oss numer.

– Men det är något med julen, oavsett den galna kommersen, när vi ser adventsljusstakarna tändas i fönstren. Det finns något gemensamt i det, som att vi säger ”Hej, jag vill ha lite ljus”. Det ger en känsla av att jag är med om något ihop med andra, att jag är en del av något större, säger Helen.

– Ja, det finns ju en hel del ensamhet kring jul, och de där ljusen vi tänder i fönstren gör att man kan gå ut på kvällen och inte behöva känna sig så ensam. Det är som att vi sänder en tanke om att det här ljuset inte bara är för mig, utan även för dig som ser det utifrån, säger Anna.

 

De är överens om att det finns något vemodigt och samtidigt vackert över jultiden, som kan öppna upp människors inre.

– När man kommer in i november och känner att ”nu finns det ingen återvändo” så finns där både en stillhet i mörkret och tid till att tänka. Det är något som ska knytas ihop. Ett år tar slut. Julen skapar tid för frågor som; hur ska man leva, hur gör man det bästa för andra och en själv? Allt det kommer över en i den här tiden. Julen bygger också på den kristna historien och även om inte jag har en stark gudstro personligen, så behöver vi få mötas och vara i våra tankar. Det julen handlar om är ju ändå hopp och ett ljus i mörkret. Det är aldrig så uttalat som under julen och i musiken, säger Helen.

Vilken känsla önskar ni att de som kommer och lyssnar på er ska ha efteråt?

– Att man, efter konserten eller när man lyssnar på skivan ska hitta en vila, en tröst, känna gemenskap och hopp. Den tid vi går in i nu är ju den mörkaste rent konkret men det finns också mycket annat som känns tungt på flera plan. Vi lovar göra vårt allt för att ge en stämningsfull stund som förhoppningsvis kan ge energi genom den här tiden.  

 

Text: Therese Hedlund
Foto: Nikola Stankovic