Hotad – men inte tystad

Att kämpa för allas lika värde och mot rasism är inte ett sätt att vinna alla människors hjärtan, men det är den enda vägen Alexandra Pascalidou vill gå.

Text: Therese Hedlund
Foto: Staffan Löwstedt/TT

 

Det händer mycket runt Alexandra Pascalidou just nu. Vi når varandra mellan hennes resor och tajta dagsscheman. Intervjun görs i samma veva som lanseringen av boken ”me too – Så går vi vidare” (Lava förlag). En bok hon varit huvudredaktör för och som är en direkt respons på det me too-rörelsen förde med sig. En samling starka berättelser av kända och okända personer, samt råd och tips på hur man kan ta samtalen om sexuella övergrepp vidare framöver.

Men varken sexism, rasism eller nazism är ämnen man ska ta strid emot om man vill mötas av hejarop. Det vet Alexandra. Men för henne finns ingen annan väg än att varje dag välja att leva som hon lär. Att med flit lägga näsan i blöt för att se om någon behöver hjälp. Och kliva på. Och även om hon genom åren har fått ta emot många utmärkelser för sitt arbete, nu senast i december då hon tilldelades ”5 i 12”-priset i Riks-dagen för kampen mot rasism och för mänskliga rättigheter, så har hon även en annan kamp att föra, den mot allt hatet och de allvarliga hoten som riktats mot henne genom åren.

Hatet har många gånger gjort henne rädd, stressad och orolig. Självklart. Och det har fått henne att vilja fly. Ändå står hon kvar.

– Jag vill använda rädslan som en motor i stället för en broms, för att visa dem som försöker skrämma mig till tystnad att deras attacker är lönlösa. Jag vill att de ska inse att det bara triggar mig till att kämpa ännu mer för frihet och för demokrati.

 

"Förlåtelse är att frigöra sig och alla människor ska kunna ångra sig och byta livsstil", säger Alexandra Pascalidou

Har det aldrig legat nära att själv börja hata?

– Jag kämpar mot hat i alla former och försöker vara bättre än dem som gör mitt liv till ett elände. Men även jag hyser agg, ilska, vrede och avsmak, men oftast inför företeelser, fenomen eller egenskaper, sällan mot människor.

Och vad gör du när du ändå hamnar i skottgluggen?

– Jag flyr. Jag kraschar. Jag gråter. Jag ger upp. Och jag börjar om, säger Alexandra.

– Men jag är snabb på att förlåta, även dem som hatat och hotat mig, som Martin Karlsson, lägger hon till.

Martin Karlsson är den tidigare nazisten som i tretton år var medlem i Nordiska motståndsrörelsen. Han som under flera år aktivt terroriserade Alex-andra via nätet för att få henne att lägga av. Han gick så långt som till att hota henne till livet – flera gånger. I höstas hörde han plötsligt av sig igen, i ett mejl, men nu för att be henne om förlåtelse.

Vad tänkte du när du fick hans mejl?

– Jag blev både glad och rädd. Rädd för att det kunde vara en fälla och samtidigt blev jag glad för att det visar att människor kan förändras och att ljuset alltid övervinner mörkret.

Du ringde upp, ni träffades och du valde att förlåta. Hur kändes det?

– Förlåtelse är att frigöra sig och alla människor ska kunna ångra sig och byta livsstil. Jag är ingen Gud som dömer någon, jag är människa redo att förlåta alla som har gjort mig illa.

Men ändå, det var en person som utsatt dig för så mycket hat och elände under så många år, var det lika lätt som du säger?

– Det var allt annat än lätt då han bland många andra skrämt livet inte bara på mig utan även min omgivning. Många av dem har retirerat på grund av liknande hot. För mig har hoten och hatet varit en pågående mardröm i decennier. Och jag har kämpat hårt för att inte gå under. Men när det kommer en förlåtelse fokuserar jag på det och ser det som en liten seger. Så jag kämpar för att släppa taget om sorg, rädsla och ilska för att kunna gå vidare. Problemet när man är hotad och hatad av dessa mörkerkrafter är att man lätt blir oönskad även för de ”goda krafterna” som drar sig undan av rädsla för att smittas. Det gör mest ont.

 

Alexandra Pascalidou har aldrig valt den bekväma vägen. Nyfikenheten och viljan att förstå ledde till att hon gjorde Svt-serien ”vi är tiggare”, där Alexandra följde en grupp romska tiggare. Hon ville höra varför de var här, vilka de var. Tränga sig förbi det hon först såg så att varken hon eller vi skulle döma dem utan att veta något om historien bakom.

Men även om Alexandra har fått ta emot mycket elakheter, så möter hon också mycket kärlek. Och får hon tillfälle så slår hon gärna ett slag för lite mer vänlighet.

– Det är en kraftigt underskattad egenskap, säger Alexandra.

Hon berättar att hon nästan dagligen möter människor som peppar och även berättar hur mycket hon har fått betyda för dem.

– Det kan handla om att jag föreläste på deras skola för 15 år sen och lyckades så ett frö hos dem, eller att jag gjorde ett tv-program som förändrade deras syn på något. De små kvittona i vardagen håller mig levande och driver mig att fortsätta kämpa.

Vad betyder vänlighet för dig?

– Det är att se de medmänniskor som ingen annan ser, att lyssna på dem som ingen lyssnar på och att hälsa på dem ingen hälsar på. Vänlighet är att tacka för allt man får, att se sina privilegier och göra sitt bästa i alla lägen för att hjälpa och stödja och uppmuntra andra i sin omgivning.

Är det vad du försöker lära din dotter, Melina?

– Ja, och jag lär henne att stå för sin åsikt, att höja rösten mot orättvisor när andra far illa, säger Alexandra.

– Och jag förbjuder henne att uttrycka sig nedsättande om andra människor. Visst kan vi kommentera klädstil och skvallra men jag skulle aldrig låta henne kränka någon. Dessutom ser jag till att hon får vistas och umgås i olika miljöer, från Rinkeby och Atens fattig-kvarter till välmående villaområden.

I den mejlkonversation jag för med Alexandra i samband med intervjun känns hon hela tiden på språng. Att då samtidigt ständigt försöka hålla vakt mot dem som hela tiden vill henne illa, är svårt att ta in för en utomstående, och jag frågar hur hon orkar.

– Jag gör faktiskt inte det, jag är helt slut. Och emellanåt lyckas de tysta mig. Jag backar ibland. Men jag finner inget annat sätt än att fortsätta att kunna se mig själv i spegeln och vara stolt, och känna mig som en riktig människa som både tar livet, världen, och mig själv på allvar.

– Men även om det gör ont ibland kommer jag att fortsätta kämpa. Varenda dag. Resten av livet. Ända till slutet. Det finns inga alternativ. Jag är hellre hatad av nazister än älskad.

Du verkar så orädd?

– Låt dig inte luras, jag är livrädd. Mest hela tiden. Men jag låter inte rädslan styra mig.

Har du några tankar kring hur vi alla kan bli bättre på att avslöja våra fördomar?

– Det är bara att blicka inåt och lyssna på sin inre röst. Så fort du möter människor som du av olika skäl dömer, fördömer eller avfärdar på lösa grunder, då vet du att du behöver en utrensning och genomlysning. Fråga dig själv: ”Hur vet jag det här?”.

– Det är ett dagligt arbete att försöka förstå hur och varför man tänker som man gör.