Grönt motstånd sår hopp

Landet är i djupaste kris men de träplanterande vännerna vägrar resignera. Läkarmissionen satsar på grön kraft i Sydsudan.

Text: Bertil Åkerlund
Foto: Torleif Svensson

 

Soldaten kan inte vara mer än sjutton år och bär sin Kalasjnikov som om det vore ett leksaksvapen med handen om pipan. Han tittar misstänksamt in i bilen och fäster blicken på kamerorna. Han frågar vart vi ska. Till plantskolan, svarar vår värd Ephraim.

– Ni ska ta bilder?  

– Det är tänkt så.

– Du vet väl att det är förbjudet att ta bilder här i stan.

– Du behöver inte vara orolig. Vi ska ta bilder på plantskolan, bara där.

Han tycks tvivla. Mina gäster är att lita på, det går jag i god för, tillägger Ephraim. Rekryten står tyst och verkar inte veta om han ska släppa igenom oss.

– Ni kan åka, säger han till sist. Men kom ihåg vad jag sagt om bilderna, inga här omkring.

 

Emmanuel Dada är en färgstark småbonde som med stor framgång tagit del av trädplanteringsprogrammet. Han köper frön och driver upp plantor själv, som han säljer vidare på marknaden.

Ephraim svänger tvärt och kör in på en mindre väg.

– Vår regim ogillar kameror eftersom de berättar sanningen, och den vill man inte ska komma ut, säger han med ett syrligt tonfall.

Vi befinner oss i utkanten av Sydsudans huvudstad Juba. En stad märkt och plågad av den väpnade konflikt som pågått i landet sedan 2013. Oro och rädsla är väl ord som bäst beskriver den stämning som råder. Två gånger har omfattande strider ägt rum i staden, senast juli 2016, och i krisens kölvatten har en epidemi av stölder och grovt våld uppstått. Tungt beväpnade män rör sig i Juba på nätterna och tar sig in där man tror sig hitta pengar eller föremål att sälja.  

– Det är svårt att veta vilka de är,de går bara under benämningen ”okända män med vapen”, säger Ephraim.

 

"Det är inte lätt att arbeta under krig, men vi har aldrig haft en tanke på att ge upp eller ta en paus", säger Ephraim Ismail, som administrerar trädplanteringsprogrammet.

De finns inte bara här i Juba, utan även i omgivningarna. De ger sig på bussar, lastbilar och hjälporganisationernas lager med livsmedel. Många oskyldiga har fått sätta livet till. Vägen vi åker på är slingrande och omgiven av högt gräs. I Juba är gränsen mellan stad och landsbygd flytande och efter bara några minuters färd är vi ute på ”landet”.

Stora arealer odlingsmark breder ut sig men vi ser inte många människor, bara några kvinnor som skördar okra. Kriget och den allmänna osäkerheten har gjort att många lämnat området eller begränsat sitt odlande till en liten täppa vid hyddan eller huset.  

– Här är det, säger Ephraim och stannar vid ett stängsel.

 

Peter Loro är en av många småjordbrukare som fått hjälp av Läkarmissionens trädplanteringsprogram. Han har drivit upp tio tunnland teak.

I nästa ögonblick går vi igenom en grind och kommer in på ett område som kan beskrivas som en lustgård. Här växer åtskilligt av det som kan ge skörd på de här breddgraderna. Grönsaker och fruktträd av allehanda slag: pumpa, citrus, mango, banan och passionsfrukt. Och virkesträd som teak. Men allt är plantor, i syfte att bli försörjning för människor runt omkring staden.

Bakom plantskolan står Sudan Development and Relief Organisation (SDRO), som sedan länge får stöd av Läkarmissionen. De arbetar inte bara omkring Juba, utan även på flera andra håll i delstaten Equatoria. Men kriget gör det svårt att färdas längre sträckor och därför kan de i nuläget bara inrikta sig på områden nära huvudstaden. SDRO har kontakt med närmare 50 jordbrukare.

– Det är en tuff situation, det ska jag inte förneka, säger Ephraim. Men vi har aldrig ens tänkt tanken på att avbryta eller ta en paus. Så länge det finns människor att hjälpa fortsätter vi.

 

Med sina bördiga jordar och sitt varma, fuktiga klimat skulle Sydsudan kunna bli ett framstående jordbruksland – vilket det också fanns en plan för.

Det går väl knappast tänka sig någon bättre investering för framtiden än att plantera träd. Hur många trädplantor SDRO distribuerat genom åren kan inte Ephraim säga på rak arm, men det rör sig om åtskilliga tusen och de citrusodlingar och skogar som blivit resultatet har hjälpt människor i avlägsna områden att klara sin tillvaro.

Metoden är att småbönderna får köpa frön och växter från plantskolan, sedan bidrar SDRO med rådgivning och annan assistans. De har en traktor som bönderna får använda vid behov. Mot bakgrund av att det är ganska nyligen (2011) som Sydsudan fick sin självständighet är inbördeskriget djupt tragiskt. Efter många decennier av krig och konflikter skulle södra Sudan som egen stat resa sig ur askan.

 

Genom att ympa kvistar från moderträd av hög kvalitet ger man småbönderna bästa förutsättningar för goda citrusskördar.

– Det fanns en plan och vision om hur landet skulle byggas. De första fem åren skulle fokus ligga helt på att utveckla jordbruket. Vi har ju så enormt mycket bördiga jordar och skulle i stort sett kunna bli självförsörjande på livsmedel. Men planen utvecklades aldrig och nu är det som det är. Folk hungrar och det är FN som pumpar in mat i landet.

Hos Ephraim och hans kolleger har dock inte den gamla visionen dött, den fungerar som drivkraft för arbetet. De vill vara exempel på vad som går att göra om man verkligen lägger manken till. Ephraim presenterar oss för Peter Loro, som för några år sedan beslöt sig för att plantera teak på mark han tilldelats av sin klan. Han har idag drivit upp tio tunnland skog och behöver knappast oroa sig för sin framtida försörjning. Som byggmaterial är teak mycket eftertraktat 

– Jag såg möjligheten och tog den, säger Peter Loro.

 

I krigets kölvatten har en våg av grova stölder drabbat Juba. En natt stals solcellsplattorna som gjorde det möjligt för programmet att använda elektrisk pump vid bevattning.

Inte heller plantskolan har varit förskonad från den stöldvåg som drabbat Juba. På en hög stålställning satt solcellsplattor som gjorde det möjligt att använda en elektrisk pump för vattenförsörjningen – det behövs ju mycket vatten för att driva upp plantor

Plattorna stals på natten av ”okända män med vapen” och det blev förstås ett hårt slag för Ephraim och hans vänner. Men inte tillräckligt hårt för att stoppa dem.

–Nej, vi har en brunn och en handpump, det går det också, även om det aldrig kan bli lika smidigt.

Dags för oss att lämna plantskolan och återvända in till staden. Men innan vi åker plockar Ephraim åt sig några mogna frukter och tar med till bilen. När vi är tillbaka vid checkpointen stannar han och vinkar till sig den unge soldaten. Han sträcker en hand med frukter genom rutan och med tacksamhet i blicken tar rekryten emot dem.

 – En liten gest bara, ett tack för att han litade på oss, säger Ephraim när vi åker vidare. Situationen är ju väldigt spänd och det skadar aldrig med lite vänlighet.