Gatubarnet som blev rektor

Som tonåring levde Admassu Kerie själv som gatubarn. I dag är han rektor för en skola som hjälper barn på gatan.

text: Matilda Konkell
Foto: Anna Aledin Wirén

 

När vi kommer till Gurara Freedom School möts vi av en leende man som tar sig genom havet av nyfikna barn. Admassu Kerie levde på gatan som tonåring men är i dag rektor på de två skolorna som hjälper utsatta barn i Addis Abeba. Han leder oss över skolgården och genom lokalerna med stolt hållning. Och han har all anledning att vara stolt.

I de båda skolorna, som med stöd av Läkarmissionen drivs av organisationen Bright Star, får barnen två mål mat på skolan varje dag. Det är viktigt för de här barnen som kommer från otroligt fattiga familjer, berättar Admassu Kerie, som vet precis vad han pratar om.

– Jag föddes i en by utan skola. Vi var en mycket fattig jordbruksfamilj med många syskon och till slut fick jag lämna byn för att försöka skaffa ett jobb och ett annat liv i Addis Abeba. Men det är inte så enkelt att vara ung och ensam i en storstad som Addis. Jag levde på gatan i över sex år. Ett hårt och utsatt liv.

– En dag träffade jag Gizachew Ayka Albe som har grundat Bright Star. Han ville hjälpa mig att börja i skolan, lära mig om Gud och försöka få mig att börja om mitt liv. Det blev min räddning.

– I dag är jag rektor och ägnar mitt liv åt att försöka hjälpa barn att inte hamna i samma situation som jag var i.

 

I de mest utsatta delarna av Addis Abeba ligger skolan Gurara Freedom School. En fristad och en räddning för hundratals gatubarn.

Har livet på gatan föränd­rats i Addis Abeba sedan du levde där?

– Det har blivit tuffare. Om man jämför staden i dag med när jag var barn så har antalet hemlösa och utsatta barn och unga ökat markant. Hjälpen är begränsad och det är fler som ska dela på de utsträckta händerna. Det skapar ett råare och ett tuffare liv på gatan.

Vad är det som driver dig?

– Jag ser på min bakgrund och mitt liv, jag vet vad barnen står inför om de inte får möjlighet att gå i skolan. Om jag kan hjälpa till att skapa förändring och ge barnen och deras föräldrar en framtidstro och ett annat slags liv är det all motivation jag behöver. Barnens familjer är försatta i svår fattigdom och skolgången är avgörande för om barnens framtid

blir dräglig. Jag måste göra vad jag kan för att rädda så många barn som möjligt från gatan. Jag fick en chans och det förtjänar alla.

Var hämtar du kraft när det känns hopplöst?

– När jag möter barnen i skolan och ser att de både får mat, bär skolmaterial under armen och har ett leende på läpparna räcker det för mig. Där får jag kraft. Men det är tungt och väldigt ledsamt att vi inte har möjlighet att hjälpa alla barn med skolgång. Det är många som söker till vår skola, men vi kan inte hjälpa alla.

– Det är viktigt att komma ihåg att varje barn vi kan erbjuda en plats innebär ett förändrat liv. Och varje liv är ovärderligt.

Vad har ni för utmaningar just nu?

– Vi har inte tillräckligt med medel för våra aktiviteter eller för framtiden. Vi vill hjälpa fler, vi behöver hjälpa fler. Vi kan inte betala vår personal tillräckligt, men trots det arbetar alla hårt mot vår vision och ibland tvingas vi ta ur egen ficka. Men barnen måste komma först, alltid.

Hur ser dina framtidsdrömmar ut?

– Jag drömmer både stort och smått. Först och främst skulle jag önska att vi kunde ha olika rum för olika årskurser, en fotbollsplan till barnen, fler lärare och bättre löner till de lärare som gör ett så fint arbete här.

– Drömmer jag större önskar jag att vi kunde hjälpa fler fattiga barn och familjer genom att öppna fler skolor. I en mer avlägsen framtid önskar jag även att vi ska kunna etablera oss i byar utanför Addis Abeba som inte har några skolor.

Vad gör Läkarmissionens arbete för skillnad för er?

– Stödet vi får är avgörande för att vi ska kunna fortsätta driva skolorna, vi skulle alltså inte kunna ge alla dessa barn en skolgång utan er hjälp.

– Vi märker också hur stödet skapar ringar på vattnet. Barn som har fått hjälp genom skolan och som senare fått ett bra liv har återvänt för att ge sitt stöd och hjälpa till. Och det är så vi kan skapa förändring på riktigt.

Finns det något du vill säga till dem som stöder er i Sverige?

– Ja! Jag, mina kollegor och alla barnen vill tacka från botten av våra hjärtan för den hjälp vi får och att vi genom er har möjlighet att förändra fler liv. Vi ser att in-satserna bär frukt och att det fungerar. Tack för alla gåvor och tack för ert stöd.