”De tuggar tuggummi även i Nepal.”

"Jag behöver göra en sån här resa varje år för att ruskas om. Det är lätt att glömma hur bra vi har det," säger Tomas Ohlsson, en av de fotografer som reser med Läkarmissionen runt om i världen.

Text: Therese Hedlund
Foto: Tomas Ohlsson

 

Kommer du ihåg den första resan du gjorde med Läkarmissionen?

– Mycket väl. Den gick till Rumänien 2013, i samband med Aktion Julklappen, och det blev som alltid när man åker iväg på det här sättet – en smäll på käften. Men det kan vara bra att möta fattigdom på det här sättet ibland när man går här i sin bubbla i Sverige.

Bilderna du tar skildrar ofta glädje och hopp mitt i allt. Är det medvetet?

– Jag försöker. Bara för att man är fattig på pengar så betyder det inte att man inte är rik på liv. Man ber, spelar fotboll, även om man bor i ett flyktingläger.

– Och många blir glada när vi kommer. Ju fattigare land, desto mer kärlek får man, och då ler folk oavsett var i världen man är.

 

”Plötsligt blåser den där kvinnan en bubbla med sitt tuggummi. För det är klart att de tuggar tuggummi, precis som vi.”

Hur gör du för att lyfta fram dem du möter som individer och inte som offer?

– Jag försöker hitta de små sakerna om är viktiga för att vi ska förstå. Sådant som folk kan känna igen sig i, som bilden med tandborsten som är tagen i en favela i Rio de Janeiro. Eller bilden där mamman håller sitt lilla barn. Värmen och kärleken, det är basalt och går att plocka ner. Och det är där vi förenas, oavsett om vi bor i en favela eller på Östermalm i Stockholm.

 

Fotografen Tomas Ohlsson skildrar världen och dess människor genom sin kamera.

Berätta om bilden med tuggummi-bubblan.

– Ja, det är typiskt en sådan situation om jag talar om. Bilden är tagen på ett tak till en lerhydda i Nepal, i en by helt avskärmad från vår värld. Jag fotade en läs- och skrivkurs som Läkarmissionen driver. Och så plötsligt blåser den där kvinnan en bubbla med sitt tuggummi. För det är klart att de tuggar tuggummi, precis som vi.

– Den Nepalresan är förresten den som gjort mest intryck på mig av alla resor jag har gjort. Det var så otroligt fattigt. Vi fick vandra dit vi skulle för det fanns inga vägar, och de levde som vi gjorde här för hundratals år sedan, med oxar som bar saker längs stigarna. Och sedan, 24 timmar senare, satt jag plötsligt och åt pizza hemma i Majorna.

– Då hade vi varit där i 10 dagar och mot slutet kändes det nästan som om vår del av världen inte längre fanns, för att jag hade vant mig vid hur de levde.

Bilden är tagen i Nepal. Flickan på bilden har ett medfött förståndshandikapp och det hon visar är det bevis som hon har fått som berättar om hennes tillstånd och som gör att hon och hennes mamma kan få hjälp.

Du fotar även kändisreportage – krävs det ett annat tankesätt när du möter mer utsatta människor?

– Ett helt annat sätt, de kändisar jag fotar är beredda på det. De ska intervjuas för någon tidning, och de vet varför jag är där. När jag är ute i ett flyktingläger så är jag först och främst där som människa. Jag väntar med att plocka upp kameran tills de vet vem jag är, kanske sätter jag mig ner och pratar så att de får förtroende för mig.

– Det finns fotografer som skulle kunna åka iväg så här, fota, och dra därifrån, men så vill inte jag vara. Om jag måste välja mellan att vara en bra fotograf eller en bra människa så är jag hellre en bra människa.

– Jag kan bara inte slänga upp kameran och ta en bra bild på någon utan att de har fattat vad som hänt, eller att de känner att man har stulit något från dem.

 

"De hade aldrig tidigare sett en kamera, och plötsligt var de i centrum. Det är nog därför de ser så glada ut."

Du möter många barn på dina resor, önskar du ibland att du kunde ta med dem hem?

– Hela tiden, och det vill deras föräldrar också, men det går ju inte, utan man får lära sig att hantera det. Kameran kan funka som ett skydd då. Jag är där som yrkesmänniska, kameran är mitt bevis på det, och hur mycket jag än vill ta hem alla barn jag möter, så går inte det.

– Men om vi alla gör så mycket vi kan så kan vi hjälpa dem. Det är vad jag försöker göra genom att visa det jag ser, och om det sedan kan göra att det genereras pengar till organisationer som Läkarmissionen så är det bra.