Charitys NEJ gjorde henne till hjälte!

Som tolvåring i Kenya fattade den unga flickan, Charity Resian, ett beslut som kom att förändra inte bara hennes, utan tusentals andra massaj­flickors liv. Hon gick emot traditionen, sin släkt och hela samhället och sa nej till att könsstympas.

Text: Therese Hedlund
Foto: Anna Ledin Wirén

 

Charity Resian, 31 har en utstrålning som vittnar om en stark inre glöd. Hennes historia vittnar om detsamma. Charity växte upp i ´ilchambai Village i Maasai Mara, Kenya, en plats hon beskriver som en verklig idyll.

– Min barndom var lekfull. Vi levde i total harmoni med naturen och jag har fantastiska minnen därifrån. Det var som att leva i en bubbla. Inte förrän jag började skolan förstod jag att det fanns en värld utanför vår, säger Charity och skrattar. 

I dag bor Charity i Västerås. Men vägen från Kenya till det liv hon lever nu med en masterexamen vid Uppsala universitet, är kantad av dramatik, uppoffringar och mod. Nyligen valdes Charity in som en av Läkarmissionens huvudmän som är med och leder arbetet mot framtiden. 

I den kultur och den familj hon växte upp i fanns en stark uppslutning kring traditioner som kvinnlig könsstympning. En sedvänja som alla starkt stödde. Att bli skuren som flicka sågs som något positivt, ett självklart steg in i vuxenvärlden. 

 

– Min barndom var lekfull. Vi levde i total harmoni med naturen och jag har fantastiska minnen därifrån. 

Eftersom Charity redan som liten var utåtriktad och nyfiken, så fick hon vara med när andra flickor gick igenom stympningen. På grund av smärtan hölls flickan då ner på marken av tre personer medan en fjärde skar. Charity stod bredvid och hällde kallt vatten på flickornas kroppar, som bedövning, medan ingreppet utfördes.

– Det var en del av livet precis som ni firar midsommar här. Det var spännande och jag såg fram emot att själv vara med om det. Varje år frågade jag min mamma: ”När är det min tur” men hon svarade alltid att jag inte var gammal nog. 

Under tiden skickades Charity till en internatskola. Det var där, under ett besök av ett par danska missionärer, som hon fick se en film om det fysiska och psykiska lidande som kan komma efter en könsstympning. Något Charity aldrig hade hört talas om tidigare. 

–  Något klickade till i mitt huvud. Det jag såg som självklart kunde skada mig för all framtid, kanske till och med kosta mig livet. Det skakade om mig och jag bestämde mig för att inte bli skuren. Jag åkte hem och berättade för min mamma hur fel det här var, att jag riskerade att förblöda. 

Hennes mamma fick en chock, hennes pappa blev arg. I massajkulturen har männen en stark position och från att ha varit pappas flicka, blev Charity nu negligerad. Och ju stadigare hon stod fast vid sitt beslut, desto värre blev det, speciellt när det började spridas i byn. 

– Ingen stod på min sida. Alla var upprörda över att en ung flicka ifrågasatte kulturen. Byns äldste, andra män och släktingar kom hem till oss och pratade med min pappa. Det var det mest skrämmande jag varit med om. Folk i byn spottade på mig och jag sov inte på flera veckor för jag var rädd att de skulle komma på natten och utföra ingreppet mot min vilja, berättar Charity. 

 

– De här flickorna blir berövade sina röster, sina rättigheter och sina kroppar. Det måste få ett slut, säger Charity Resian.

 

Dagen då hon såg sin pappa slå hennes mamma för att han trodde att hon låg bakom Charitys beslut, sjönk allvaret in på djupet. Något som förstärktes när hennes farmor sökte upp henne. 

– Hon var upprörd och sa att vår tradition var större än min skola, större än filmen jag sett, och att min pappa på grund av det här hade bestämt sig för att skilja sig från min mamma. Jag bröt ihop och insåg att jag inte hade något val. Min familjs framtid var i fara. Skilsmässa finns inte där jag kommer ifrån. Vart skulle min mamma ta vägen? Och mina syskon? 

– Men min mamma sa till mig att sluta gråta. Sedan sa hon: Det här handlar inte om mitt liv, det handlar om ditt. De orden väckte elden till liv i mig igen och hon fick mig att lova att aldrig backa från mitt beslut. I samma stund bestämde vi oss för att fly. Vi var inte längre säkra i byn.

Under lång tid bodde Charity hos sin farbror i Nairobi. Hon mådde väldigt dåligt psykiskt på grund av det hon gått igenom och den trasiga relationen till sin pappa. 

– Efter några år kände jag att det måste få ett slut så jag ringde honom och berättade hur jag hade mått och hur jag upplevt det som hänt. Det tog lång tid, men till slut sa han: ”Charity, jag älskar dig så mycket”. Han berättade att hans agerande inte hade med mig att göra, utan om hans rädsla för hur de andra i byn skulle reagera. Sedan lovade han att se till att vi fick tillbaka det vi hade förlorat. När han sa det förändrades något i mig. Jag förlät honom. 

 

Sedan den dagen har Charity ägnat all sin kraft till att kämpa för att stoppa den brutala sedvänjan. Hon har startat upprop och demonstrationer för att få fler att se det skeva i att andra har rätt att bestämma över flickors kroppar. Flickor som får höra att de inte har en framtid utan att bli skurna. Att de inte kan utbilda sig, bilda familj och att de kommer leva omoraliska liv.

– Att hjälpa dem blev en stark drivkraft i mig. Jag ägde det mod som många saknade och ville kämpa för mitt unga jag som jag såg i dem. Och min yngre syster och flera av mina kusiner har nu sagt nej för att jag gjorde det.

I dag ses Charity som en hjälte i sin hemby och med sin historia har hon förändrat framtiden för tusentals flickor. Men än finns starka kulturella murar som är svåra att komma förbi. 

När Charity insåg att kvinnlig könsstympning inte var ett lokalt fenomen i hennes kultur, utan något som berör flickor i hela världen, bestämde hon sig för att sikta högt. Tack vare den europeiska samarbetsorganisationen NOHA (Network of Humanitarian Action) fick hon 2017 chansen att studera humanitär hjälp och mänskliga rättigheter vid Uppsala universitet och har nu tagit sin masterexamen. 

Som invald bland Läkarmissionens huvudmän finns Charity nu med som rådgivare i strategiska frågor. Ett uppdrag hon tar på stort allvar. 

– Jag vill skapa medvetenhet kring arbetet mot kvinnlig könsstympning och är så tacksam för att komma in i ett sammanhang där de redan arbetar med de här frågorna och se vad jag kan tillföra. Jag ser fram emot att se hur mina erfarenheter och min kunskap kan bidra till organisationen. 

Charity går fortfarande i terapi för att bearbeta det hon upplevde som ung, och vill inte att någon ska behöva gå igenom samma sak.

– De här flickorna blir berövade sina röster, sina rättigheter och sina kroppar. Det måste få ett slut.