"Tjejerna som hämtar vattnet har inte tid att gå i skolan"

Den 1 januari 2019 gick organisationen IAS och Läkarmissionen ihop vilket medförde att vi på Läkarmissionen fick många nya kollegor. Ketema Kinfe är en av dem. Han jobbar som landchef i Etiopien och bor i Addis Abeba tillsammans med sin fru och deras två barn.

Den 1 januari 2019 gick organisationen IAS och Läkarmissionen ihop vilket medförde att vi på Läkarmissionen fick många nya kollegor. Ketema Kinfe är en av dem. Han jobbar som landchef i Etiopien och bor i Addis Abeba tillsammans med sin fru och deras två barn.

 

Ketema Kinfe, landchef i Etiopien.

 

Vad är det för arbete du ansvarar för i Etiopien?

– Jag jobbar med två huvudspår: vatten och ”inclusive education” där barn med funktionsvariationer får gå i skola. 

Vilket tycker du är roligast?

– Det är omöjligt att välja, jag möter så många leenden i båda verksamheterna. Det är framför allt många kvinnors liv som förändras och den glädje de visar ger mig så mycket tillbaka. 

Berätta lite om arbetet runt brunnsborrningen?

– Det är kvinnornas uppgift att hämta vatten och för en del tar det en stor del av dagen. De kan behöva gå ett par timmar för att ta sig till brunnen och ett par timmar för att bära hem vattnet som kan väga 20–25 kilo. Tjejerna som hämtar vattnet har inte tid att gå i skolan och när de i stället får en brunn och en pump mindre än fem minuter hemifrån så kan de gå tillbaka till skolan igen. 

Hur förändras livet för de som deltar i ”inclusive education”?

– Det finns stora fördomar mot barn med speciella behov. Oftast är det ensamstående mammor som tar hand om barnen. Männen har försvunnit någonstans och barnen blir kvinnornas ansvar. Och där kan man verkligen se skillnaden med det jobb vi gör, när dessa barn får chans att utvecklas. Jag tänker på en kille, Elias, som aldrig fick gå ut och när hans mamma skulle göra ett ärende på marknaden så band hon honom. Nu går Elias själv till marknaden och kan kan hjälpa sin mamma. Han och de andra barnen är inte längre bördor på sina mammors axlar.

Det låter som att kvinnorna tar ett väldigt stort ansvar i de verksamheter du arbetar med. Hur känns det för dig som man?

– Det känns väldigt dåligt. Vi behöver ändra vårt samhälle. Pojkar ska också hjälpa till. Och även kvinnorna behöver förändras. När en man bär vatten kan de skratta åt honom och undra: ”Varför gör du kvinnogöra?” Allas attityder behöver förändras.

Hur kom du i kontakt med IAS/Läkarmissionen för första gången?

– Det var i Kenya. Jag flydde från Etiopien av politiska skäl och bodde i ett flyktingläger under många år. Att vara flykting är inget roligt liv, men i Kenya träffade jag personal från IAS. När den politiska situationen sedan förändrades i Etiopien återvände jag och så småningom började jobba för IAS/Läkarmissionen här. 

Vilka förhållanden kommer du själv ifrån?

– Jag kommer från en fattig familj i en fattig by. Första gången jag såg en bil var jag elva år och blev fullständigt livrädd. Jag förstod inte vad det var, om det var ett djur, och jag bara sprang. Och mina första skor fick jag när jag var 12–13 år. 

Vad driver dig i ditt arbete?

–  Det är att de som bor i liknande byar som den jag växte upp i, ska få ett lättare liv än jag har haft. De ska få det bättre än jag hade det när jag var barn. 

Nu har Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed fått Nobels fredspris. Hur känns det?

– Jag känner mig stolt! Det lyfter mitt hjärta. Det kommer bli bättre nu, mer enhet i Etiopien. Det ger hopp framåt! Det finns mycket att göra i Etiopien. Det är verkligen inte läge att ge upp.

Text: Eva Nordenstam von Delwig