"Svårt att finna ord"

Som programledare och reporter har Agneta Sjödin gjort många resor för att skildra männi­skors livssituationer runt om i världen. Hon hade trott att erfarenheterna skulle räcka för det hon skulle få uppleva i Uganda. Men det blev en resa som skakade om.

Text: Therese Hedlund
Foto: Andreas Zetterlund

 

För många är Agneta Sjödin programledaren vi sett leda glamourösa galor och konfettifyllda nyårsprogram. Men hon är också den som ofta skickats ut i världen för att med hjärta och värme skildra hur livet ser ut för de mest utsatta. Redan för 25 år sedan besökte Agneta Sjödin Moçambique tillsammans med en fotograf för att dokumentera följderna av det fruktansvärda inbördeskriget som pågick mellan 1977 och 1992. Sedan dess har hon besökt flera andra afrikanska länder, som Kenya, Sydsudan och Etiopien med olika hjälporganisationer. Och det var i samband med inspelningen av ett inslag för Mammagalan som sändes i Kanal 5 på mors dag som hon gjorde sin första resa med Läkarmissionen. Den gick till Uganda. En resa som berörde Agneta på djupet.

– Det är svårt att finna ord att beskriva det vi upplevde, men det var som att jag blev själsligt stum. Jag har aldrig tidigare besökt ett flyktingläger med så traumatiserade människor som jagats bort från sina hem. 

 

60 000 människor har det senaste året kommit till det lilla flyktinglägret i västra Uganda.

Flyktinglägret i Kyangwali ligger i västra Uganda på gränsen till DR Kongo. Hit har tusentals flytt från stridernas DR Kongo. Bara det senaste året har 60 000 människor tagit vägen över sjön Lake Albert för att söka trygghet i Uganda. 

– Det är så ofantligt många människor i lägret att det nästan är svårt att ta in. Och det kommer hela tiden nya vågor med flyktingar.

Agneta och de andra i teamet besökte den del av lägret dit kongoleserna anländer efter att de tagit sig över vattnet och där de blir kvar tills de får någonstans att bo. 

– Det är ett ganska stort område och jag trodde det skulle vara fullt av en massa tält, men vissa har varit där länge och bor i hus och vågar inte återvända hem.

Teamet besökte ett vatten- och sanitetsprojekt som Läkarmissionen och IAS bedriver på plats och Agneta hann möta många ur personalen under de dagar de var där. 

– Det är så fascinerande att se hur de jobbar, hur det klarar av det.

För arbetssituationen är tuff för de ugandier som lägger sin tid på att hjälpa sin landsgrannar, de som många gånger utsatts för vidriga brott av de rebellgrupper som härjar i DR Kongo. 

– Du vet, de kan slå till mitt i natten. Helt oförberett. Plötsligt är allt det här våldet över dig och folk flyr i panik åt alla håll och kanter, så att familjer splittras. Det får katastrofala följder. Och det är svårt att förstå hur det kan finnas så mycket ondska, att människor kan bli så känslokalla att man nästan dödar med ett skratt.

– Och när man sedan träffar kvinnor och barn som vi gjorde fylls man av så mycket kärlek till dem, som flickan jag träffade som var så traumatiserad att hon inte sade någonting. Hon hade fått se sina föräldrar dödas med en machete. Jag kände fysiskt i mig hur nerstängd hon var. Det var fruktansvärt. 

 – Men jag mötte även kvinnan som tog hand om henne, en grannkvinna som hon flydde tillsammans med. Hon var så stark. Jag beundrade hennes kraft.

Vad handlar den kraften om?

– Överlevnad. Alternativet är att lägga sig ner och ge upp. Men vi människor fungerar inte så, utan det finns en drivkraft i oss, en instinkt. Titta bara på växterna, de kan ju växa ur sten och betong. Den kraften finns i oss också.

Och den syntes extra tydligt i många av barnen. Som när fotografen var i väg för att ta lite bilder och Agneta och producenten Hans Fahlén väntade vid bilen. Plötsligt omringades de av barn. Det blev ett spontant glädjeögonblick som fångades på film av Andreas från Läkarmissionen och som Agneta sedan delade på instagram.

– Barnen pratar ju franska, även om de lär sig engelska på skolorna i lägret, så det var lite kul att vi kunde några ord och klarade att kommunicera med dem. Det behövs så lite för att de ska gå igång och tycka att det är roligt.

– Vi mötte förvånansvärt mycket glädje, kärlek och tacksamhet. I alla fall där vi var. Men sedan finns också de traumatiserade barnen som är helt avstängda. Dem får man inte kontakt med. Där finns ingen lek eller skratt. 

 

Medan producenten Hans Fahlén, som var med på resan, väntade på fotografen omringades han plötsligt av barn. Det blev ett spontant glädjeögonblick som fångades på film.

Agneta är tacksam över att få göra de här resorna, att få åka ut och skildra hur världen ser ut.

– Jag är glad över att få känna den otroliga kärlek som finns mitt i allt det mörka. Den är unik och den ger mig hopp. Ibland har det känts hopplöst och jag har undrat vad det är för en värld vi har. Men då försöker jag fokusera på det som är bra. Och det är viktigt.

 

Faktaruta:
Agneta Sjödin
Ålder: 51
Gör: Programledare, författare. 
Om att jobba med Hans Fahlén: Det var jättekul. Han är en gammal kollega så det var roligt att nu ha honom som producent. 
Därför behövs Mammagalan: Det är viktigt att lyfta fram den kvinnokraft som finns så att den kan växa och blir större. Kvinnor är en utsatt grupp, extremt utsatt i vissa delar av världen, och därför behöver vi samarbeta.
– Men vi måste samarbeta och se till att alla kan ha det bra där de bor. Och om vi bara hjälps åt, bidrar med det vi har, så kan de bygga upp något bra i sin del av världen.