Räkna med kvinnorna!

Familjen Akter bodde förut i en hydda. Nu har de byggt ett tegelhus. De är en av femhundra familjer i Fulbaria, Bangladesh, vars situation förändrats tack vare Läkarmissionens insatser. – Vi var fattiga och trodde inte att det skulle vara möjligt att förändra våra liv på detta sätt, säger mamma Niluta.

I Fulbariadistriktet i Bangladesh är jorden bördig, men den som inte äger egen mark tvingas ofta arbeta som daglönare. En osäker tillvaro med inkomster som knappt går att leva av. Resultatet blir ofta en fattigdom som går i arv till nästa generation, då barnens skolgång får avbrytas när det inte finns pengar till skolavgifter. 

 

Spargruppens kassör Mitu Rani visar upp en av medlemmarnas insättningar på det gemensamma bankkontot.

Förändringen börjar med kvinnorna. ­Och med spargrupper. Som i byn Khamarkhat där vi i dag kan se frukten av de insatser som bedrivs där med stöd av Läkarmissionen. Vi får följa med när de tjugosex medlemmarna i sparguppen har sitt veckomöte. Varje medlem (alla kvinnor) har med sig minst 20 taka (drygt två kronor) som ska sättas in på det gemensamma bankkontot.

Insättningen sker genom att kvinnan lämnar sina pengar till ordföranden, som ger dem till kassören, som kontrollräknar och med hög röst anger den summa kvinnan vill sätta in, och som sekreteraren skriver upp i kontoboken. När ordföranden har kontrollerat att det blev rätt, är det dags för nästa medlem att lämna sitt belopp. På sitt insatta belopp får varje medlem i spargruppen en ränta på sex procent, tack vare de räntor som låntagare betalar. De kvinnor som vill starta en verksamhet som kan ge inkomster får nämligen låna en mindre summa till nödvändiga inköp från den gemensamma kassan. Lånet ska vanligtvis betalas tillbaka med ränta efter sex månader.

 

I Naralas familj är det kaniner som hjälper till att betala hennes skolavgifter.

 

Uppfödning av djur är något många av kvinnorna har börjat med. Kycklingar, ankor och kaniner ger avkastning ganska snabbt. Och det gäller ju att betala tillbaka det man fick låna. När första lånet har klarats av, finns möjligheten att låna en lite större summa. Kanske för att köpa getter, får eller en ko.

Pengarna som kvinnorna tjänar genom att sälja djur, ägg eller mjölk använder de främst till två saker: barnens skolavgifter och nya satsningar på annat som kan ge inkomster. 

Det dröjde innan Nargis vågade gå med i en spargrupp. Folk hade sagt att hon och de andra bara skulle bli lurade. Men för fyra år sedan tog hon mod till sig.

– Nu vet jag hur det är. Om någon säger något ont om spargrupper, svarar vi alla ”det är inte sant”!

Nargis grupps första projekt blev att driva upp plantor för fruktträd, främst guava och mango.

– Våra mangoplantor är två år nu och när regntiden kommer ska vi sälja dem. Flera har redan varit här och beställt, så vi får ett bra pris, berättar maken Abul. Han har gjort ett enormt grävarbete för det stora projekt som hustrun Nargis fick låna pengar till genom spargruppen: en fiskdamm.

I dammen finns sex olika sorters fiskar, bland annat karp. Det mesta säljs under oktober varje år, på en marknad i närheten. Andra tider på året är det mest för det egna hushållet som de då och då tar upp lite fisk. Med inkomsten från fisken har familjen bland annat kunnat köpa en bit mark intill huset där de bor. Och de har kunnat betala dotterns skolavgifter.

– Hon kommer att få studera vidare om hon vill, säger Nargis stolt.

De har också en 18-årig son som tvingades sluta skolan för att familjen inte hade råd på den tiden. Han arbetar nu på en textilfabrik.

– Vi var så fattiga förut. Nu har vi det mycket bättre, konstaterar de.

 

Tack vare en kurs i skrädderi kan dottern Sweety hjälpa mamma Nargis att förbättra sin teknik.

Grannfrun Niluta gick också med i den spargrupp som startades 2015. Hennes första lån gick till köpet av en symaskin. För snart två år sedan fick dottern Sweety gå en avancerad kurs i skrädderi.

– Jag fick diplom som bästa elev i den kursen, berättar hon stolt och tillägger: Jag har lärt mamma en hel del som hon inte kunde förut.

Nu syr mamman på dagarna och dottern på kvällarna. Sweety går första året på gymnasiet och vill utbilda sig till lärare.

– Jag ger privatundervisning till elever som går i årskurs 1–5 här i byn. Det ger oss också en inkomst, berättar Sweety.

Sonen Kobin är 15 år och går sista året på högstadiet. Han planerar att söka in till armén när han har åldern inne.

– Min son och min dotter är de första i hela vår släkt som studerar, poängterar mamma Niluta. 

– Jag hoppas att folk en dag ska säga ”Deras föräldrar började som enkla daglönare, men titta var de är nu”! Jag är så stolt över hur vi som var så fattiga har kunnat förändra våra liv, tack vare det som vi har kunnat göra sedan jag gick med i spargruppen.

 

Familjen Akter framför sitt nya hus.

 

Arbetet med spargrupperna har kunnat växa med hjälp av Läkarmissionen som i många år har stöttat organisationen Adra som driver projekten på plats i Bangladesh. Adra ser även till att spargrupperna får besök av deras medarbetare som ordnar kurser och undervisar medlemmarna. När vi är hos spargruppen i Khamarkhat, hålls en liten föreläsning om näringsinnehåll i grönsaker och varför det är bra att odla och äta dem. 

– I genomsnitt är vi aktivt med och stöttar en spargrupp i sex–åtta år beroende på hur snabbt den utvecklas. Då har de uppnått resultat och tillägnat sig kunskaper som gör att vi inte längre behövs. I stället kan vi fokusera på andra byar, där vi behövs bättre, berättar Amol Kha, Adras projektledare i Fulbariadistriktet. 

 

Var han än kommer dyker folk upp och hälsar hjärtligt på honom och de övriga i hans team. Det märks att de är välkända och omtyckta här.

– Folk här vill se konkreta bevis på att idéerna fungerar. Och nu har de själva eller deras grannar fått det så mycket bättre tack vare spargrupperna och de olika aktiviteter som de har satsat på.