Plötsligt stod jag ensam med sex barn

– Om Eficor skulle ställa upp i ett val, skulle jag rösta på dem, säger änkan Loveley Asif, som bor i slumområdet Krishna Colony, i Indiens huvudstad Delhi. Hon är en av tusentals personer här som fått hjälp att lösa sitt största problem, tack vare Läkarmissionens mångåriga partner.

Text: Conny Sjöberg

Foto: Hans-Jörgen Ramstedt

FÖR TVÅ ÅR SEDAN dog 45-åriga Lovely Asifs man i en hjärtinfarkt. Han arbetade som skräddare på ett skrädderi.
– Utöver sorgen blev det kaos rent ekonomiskt, för jag stod plötsligt ensam med sex barn i åldrarna sju till 19 år. Visserligen arbetade jag med hushållsarbete hos olika familjer, men den inkomsten räckte inte långt.
En släkting sade till henne ”Jag tror att du har rätt till änkepension”. Lovely försökte då kontakta olika myndigheter, men kom ingenstans. I samma veva mötte hon Läkarmissionens projektpartner Eficor och berättade för dem om sitt problem.
– De lyckades hjälpa mig! Plötsligt fick jag dels ett engångsbelopp (motsvarande 1 500 kronor) och lika mycket till i änkepension som jag tjänar på mitt arbete (cirka 200 kronor i månaden).
Lovely slår ihop händerna i glädje när hon berättar, för att vi ska förstå vad det betydde.
– Jag minns första gången jag kunde hämta min pension. Det var en otrolig känsla. Jag bjöd in min församlingspräst som kom hit och höll en tacksägelsebön hemma hos oss, för nu skulle barnen kunna gå i skola igen och vi hade mat att äta, säger Lovely.

NÄR VI FORTSÄTTER vår rundvandring i slumområdet Krishna Colony, i Indiens huvudstad Delhi kommer vi även hem till familjer som har fått hjälp att ordna de födelsebevis som krävs för att kunna skriva in barnen i vanliga skolan. Andra har haft sina barn i projektets så kallade ”Kids Club”, en specialundervisning för barn som aldrig har gått i skolan, för att sedan kunna göra inträdesprov i den vanliga skolan och börja där.
En av dem vi träffar är Munna som arbetar som cykelkurir, vars fru Poonam tvättar och städar hemma hos medelklassfamiljer. Därför fanns det först inte på kartan att deras nu sexåriga dotter Ragini skulle kunna börja i en fin engelskspråkig privatskola. Men det är precis vad som nyligen hände.
– Skolan har alltid några platser i sin förskola ämnade för barn från enkla förhållanden. Genom Eficor fick vi hjälp att placera henne där. Och nu har skolan beslutat att låta henne gå vidare till den vanliga skolan, på ett särskilt stipendium. Det är som en dröm, säger Poonam.
– Jag gillar engelska bäst och när jag blir stor vill jag bli lärare, säger Ragini.
– Det går inte att beskriva vad det här betyder för oss, säger pappa Munna som skjutsar dottern till och från skolan varje dag, på sin cykel.

Vi möter även flera som med Läkarmissionens stöd har startat en egen inkomstbringande verksamhet. Som 20-årige Rajkumar. För att komma upp till hans verkstad måste vi ta oss uppför tre branta trappor. Varje våning består av ett litet rum. Längst ner ligger köket, sedan sovrummet och högst upp arbetsrummet.
– Jag har jobbat med mobilreparationer i två år och nu går det bra för mig, berättar han.
Det började med att han gick en kurs via Eficor. Tre månaders teori följt av två månaders praktik på en verkstad. Bägge delarna var väldigt lärorika. Hans kunder är främst dem som bor i samma område.
– Jag är billigare än de stora butikerna och kunderna behöver bara betala om jag kan lösa deras problem, förklarar han.
– Jag gör alltid en kalkyl innan jag åtar mig ett jobb för att vara någorlunda säker på att jag kan klara av det och att kunderna har råd att betala mig. Om jag inte hade kommit in på detta spår, skulle jag nog driva runt ute på gatorna, som många andra här. Nu är min dröm istället att utbilda mig vidare, för att även kunna laga laptops och datorer.

FEMTIOÅRIGE SANTRAM har fru och tre barn. I många år försörjde han sig som daglönare. Framför allt genom att lasta och bära tunga saker. Men nu orkar han inte med det längre.
– Idén att börja sälja grönsaker var min egen. Men tack vare Eficor kunde jag ta ett lån för att hyra en cykelvagn och köpa in grönsaker. Jag har hållit på i drygt två månader nu – och det går över förväntan, konstaterar han nöjt.

Grönsakerna köper han tidigt på morgonen på en grossistmarknad. Sedan säljer han ända fram till sent på kvällen.
– Bäst går det på kvällarna nära en större väg här utanför vårt område, berättar han.
9-årige sonen Kashish som hade hoppat av skolan kunde nyligen börja gå dit igen eftersom pappa nu tjänar pengar varje dag. Inga stora summor, men tillräckligt för att kunna betala skolavgiften.
Alla vi möter har fått hjälp att ta tag i sina problem. Och den som har lyckats lösa ett problem har större hopp och tro på att även andra problem ska gå att lösa.

HJÄLP TILL SJÄLVHJÄLP. Av Delhis drygt 18 miljoner invånare bor cirka tio procent i olika slumområden där det saknas vattten, avlopp, planerade gator, belysning och skolor. Arbetslösheten är stor och många av barnen går inte i skola. Läkarmissionens huvudmål med projektet är därför att hjälpa vuxna till självförsörjning och barnen till skolgång. En viktig del i det arbetet är att ordna de id-handlingar som invånarna ofta saknar, men som krävs för att de ska få tillgång till statliga stödåtgärder och service. Projektets främsta styrka är sätten på vilka deltagarna lär sig att ”hjälpa sig själva”, konstaterades nyligen i en utvärdering.