Pauls bilder avslöjar sanningen

Paul Hansen är en av Sveriges mest prisbelönta fotojournalister. Han är också en duktig skribent som i åratal visat oss världen med bilder och berättelser. 2019 reste han med Läkarmissionen till DR Kongo. En resa som berörde honom på djupet.

Den prisbelönte fotografen Paul Hansen har skildrat krigsskådeplatser i Irak och Libyen och flyktingläger i Afghanistan. Han har besökt läger för de överlevande efter massakern i Srebrenica på 1990-talet och 2016 fick han en kula i ryggen av en krypskytt utanför Mosul. Men mötet med de våldtagna kvinnorna i DR Kongo tog honom hårt. Deras tragiska livsöden åt sig in i honom.

Paul ser sina bilder som visuella citat. Som när en solstråle tränger sig in och speglar sig i exakt rätt ögonblick och ger bilden extra nerv och skärpa. Eller när han lyckas fånga hoppet mitt i det mörka. ”Jag älskar bilder som visar på livskraft.”

– Jag gråter alltid när jag är på sådana uppdrag. Jag får en klump i halsen när jag pratar med dig om dem nu. Samtidigt ska jag anteckna, fotografera och berätta deras historia. Men att höra en mamma berätta hur hennes treåring blev våldtagen av den 21-årige grannen, eller hur en ung flicka drogas och våldtas av en äldre gubbe som sedan kastar sten på henne, eller hur en annan kvinna våldtas av flera män och sedan slängs utför ett stup så att hon bryter ryggen, om man inte gråter när man hör sådant så har man inte där att göra.

Kvinnorna och barnen Paul mötte i DR Kongo hade alla blivit våldtagna av minst en förövare. Den yngsta var bara tre år gammal.
– Hade det varit i Sverige hade vi anonymiserat offren men här är det tvärtom. De här kvinnorna vill vara med på bild. De vill att deras berättelser ska förändra någonting.

”Jag brinner för ämnen där det är på riktigt. Därför följer jag hellre en undersköterska på hjärtakuten eller en läkare i ett flyktingläger.”

Paul citerar nobelpristagaren doktor Mukwege på Panzisjukhuset, som arbetat med dessa frågor i många år, som sagt att tystnaden är förövarens bästa vän.
– Det är i mörkret de här dåden kan fortsätta ske. Om man inte pratar om det tillåts det att fortsätta. Och vem ska berätta om det här om inte kvinnorna själva?
Paul fotograferade alla utom en, den treåriga lilla flickan, och han ser det som att de där och då gav honom en gåva att förvalta och förmedla.
– Men hur berättar jag deras historia på bästa sätt utan att det blir så hemskt så att ingen läser det, eller för långt, eller med för många adjektiv?
Paul citerar en spansk kollega som han träffade i krigets Mosul, som sa; ”Det spelar ingen roll hur långt eller bra jag skriver, jag kan aldrig återge de här människornas historia på ett rättvist sätt.”
– Så känner jag också. Det jag har i mitt huvud, i mitt anteckningsblock och i mina kameror ska ut på en sida eller två. I den skarven kan man gå sönder. I många fall har man också en deadline. Tidsbristen är ofta en viktig faktor som gör det än svårare att ge historierna rättvisa. Med några få timmar på sig att hämta in berättelsen och sedan skicka bilder via satellit från ett dike i Libyen främjar inte fördjupningar.
Hur vet du vad du ska skicka hem en sådan gång?
– När det bränner till i mig så vet jag att det kommer slå an en sträng i andra. Om berättaren känner för det som skildras så fylls det med värme och hjärta. Då blir det närvaro i bilden eller texten.

”Mycket av det jag gör handlar om liv och död, men jag tycker det är otroligt viktigt att också fokusera på människors styrka och hitta ljuset i det hela.” 

Flera gånger under vårt samtal återkommer Paul till hur viktigt det är för honom att vara äkta och närvarande i det han gör.
– Jag brinner för ämnen där det är på riktigt. Därför följer jag hellre en undersköterska på hjärtakuten eller en läkare i ett flyktingläger. De är mer intressanta för mig än att tala med någon som skyfflar bankfonder fram och tillbaka eller som sparkar boll. Och när jag kan skildra en historia som gör att andra människor skänker pengar eller om en artikel jag skriver får människor att se på flyktingar på ett annat sätt, då blir jag glad.

Även om Paul ofta rör sig på världens bakgator där livets allvar är påtagligt, så söker han hela tiden efter hoppet som ofta finns under ytan.
– Mycket av det jag gör handlar om liv och död, men jag tycker det är otroligt viktigt att också fokusera på människors styrka och hitta ljuset i det hela, att visa på livsglädjen mitt i allt. Som när barnen i ett flyktingläger efter ett tag börjar leka. De är barn, inte bara offer. Människorna jag möter får inte beskrivas endimensionellt.

Paul Hansen är en prisbelönt fotograf på Dagens Nyheter. Hans kameralins fångar en verklig värld.

Ser du världen som hoppfull eller hopplös?
– Hoppfull. Absolut! Det finns många krafter som inte jobbar för ett fritt samhälle i världen, och som inte vill att sanningen ska komma fram. Inte minst när det gäller bilder och människors historier.
– Den information vi hämtar in är basen för den allmänna kunskapen i samhället. Och när man inte vill att sanningen ska komma fram om hur många som dött i ett flyktingläger eller liknande så behöver min berättelse vara så faktaspäckad och så nära sanningen som det går. Objektiva blir vi aldrig, men det ska vara sant. Jag och mina kollegor är ute med våra lampor och lyser in i mörkret, och vårt uppdrag är att skriva och fotografera för att kunna säga ”Här är sanningen om det som hänt. Nu kan ni i alla fall inte påstå att ni inte kände till det”.

Vem är du idag?
Paul skrattar när han får frågan och säger sedan:
– Jag är någon som går runt med en ryggsäck med en väldig massa erfarenheter som jag inte hade förut. Jag har mött många människor vars berättelser jag bär med mig i mitt hjärta och utifrån de berättelserna försöker jag hela tiden bli en bättre berättare för att förvalta deras historier. Samtidigt försöker jag glömma mina erfarenheter för att de kan också bli en tyngd. Man vill alltid se på det man möter som om det vore nytt. Det kämpar jag med idag mer än förr.

Vilken överlevnadsstrategi har du för att hantera det svåra du ser?
– Jag är ökänd för att jag alltid skämtar om allt. Om jag reser till Belgrad eller till Tahirtorget i Kairo så samlar jag på mig politiska skämt. Det är viktigt att kunna skratta åt allting. Det låter kanske märkligt men det är när det är som jobbigast som man skrattar mest efteråt. Det måste komma ut någonstans och humor är ett viktigt sätt för att hantera stress.
– När jag blev skjuten i ryggen i Mosul satt jag efteråt bak i bilen på väg till sjukhuset. Då trodde jag fortfarande att kulan hade tagit i min väst, jag visste inte att den satt inne i ryggen. Men när jag satt där och skämtade efteråt blev min kollega orolig för mig. Han sa att han tyckte det lät som att jag var i chock, men då svarade jag att det är sådan jag är och att det är när jag är tyst du ska bli orolig.
– Jag var ju glad att jag hade överlevt och då är humorn det jag använder, gärna dåliga pappaskämt och ordvitsar. Det är min grej.

Vad hände med kulan?
– De opererade ut den, så jag har den hemma.

TEXT: Therese Hedlund
FOTO: Anna Ledin Wirén

Paul Hansen
Ålder: 56 år.
Bor: Hornstull.
Gör: Skriver, fotograferar, läser, paddlar kajak och hejar på GAIS.
Priser: Årets Fotograf i Sverige vid nio tillfällen. World Press Photo 2013, Årets Fotograf, 2010 och 2012 och andrapris i samma klass 2015. Nominerad till Stora journalistpriset 2017. Begriplighetspriset 2020.
Finns alltid i Pauls jobbväska: Två kameror, mikrofon, bandspelare, extra batteri och kort till kameran. En massa vatten och salta kex, samt en förlängningssladd och silvertejp, ”det är alltid något som går sönder”.