Pandemin – en tid för eftertanke

Pandemin som dragit fram över världen har fört med sig mycket sorg, men den har också tvingat oss att stanna upp och se vad vi har omkring oss, menar Patricia Tudor Sandahl, författare och psykoterapeut.

Text: Therese Hedlund
Foto: Rebecca Wallin/Fri kommunikation

Vem hade kunnat ana vilken märklig och orolig tid som världen skulle slängas in i på grund av pandemin? Mycket har vänts upp och ner och skakats om. Men nu när vi förhoppningsvis är på väg mot öppna samhällen igen så kan man undra vad som hänt med oss på vägen. Har pandemin, utöver allt det svåra som satt djupa spår, även fört med sig några positiva lärdomar som kan komma att förändra något hos oss människor?
Det tror författaren och psykoterapeuten Patricia Tudor Sandahl.
– Jag ser den här tiden som en sorts rengöring som kan vara nyttig, där vi ställer oss frågor som ”Vem är jag egentligen och vad vill jag?”. Jag vet till exempel de som trodde att det skulle vara jättejobbigt att hamna i isolering men som upptäckte att det var tvärtom.

– Jag ser den här tiden som en sorts rengöring som kan vara nyttig, där vi ställer oss frågor som ”Vem är jag egentligen och vad vill jag?”, säger Patricia Tudor Sandahl.

Patricia tror dessutom att det är viktigt att tala om det här utan att för den skull förminska eller se förbi andras lidanden.
– Det här är vardagsfrågor som inte ska behöva ge skuld. De är nu en del av allas våra liv. Vi tvingades till en ”time out”, men för en del förvandlas det till en ”time in” som gav utrymme för att rikta blicken inåt, säger Patricia.
– Jag tror vi kommer bli mer medvetna om vad vi gör efter det här och syna vår vardag. Många behöver ompröva sina vanor då mycket av det vi tidigare sett som självklart har suddats bort. Vi har brutit mönster som varit slentrian och behöver välja om allt igen, om vi nu vill ha vanorna tillbaka. Som den frågan någon ställde i en dagstidning här om dagen: ”Vem vill jag krama framöver?”.
Patricia har i många av sina böcker pratat om vikten av att alltid fortsätta växa som människa. Att se sina erfarenheter som vägar till att utvecklas, oavsett ålder. Och på tal om det, så har hon hunnit fylla 80 under året som gått. Hennes ålder samt den sjukdomshistoria hon har gjorde henne till en av dem som blev mest kringskuren under pandemin.
– Men helt ärligt, säger Patricia, som om hon ska berätta en hemlighet.
– Året som gått har inte varit en plåga för mig, utan ett av de bästa i mitt liv. Det har inneburit en glädje i att få mer tid för det inre livet.
Hon hejdar sig efter att hon sagt det. Hon vet att det kan låta hårt när man tänker på alla som lidit, men Patricia är en av dem som välkomnat den tid av självrannsakan som pandemin fört med sig. Och att hon verkligen behövde en paus spelar nog in i hur hon känner i dag.

.

– För mig kan lycka vara att få en hel trave nya böcker, säger Patricia Tudor Sandahl.

I slutet av 2019 och början av 2020 befann sig Patricia i en ohållbar situation. Efter att i många år sett det som sitt kall att resa land och rike runt och föreläsa i olika sammanhang, kände hon hur kropp och själ sade ifrån. Hon behövde dra i bromsen ett tag. Frågan var bara hur?
– Sedan kom corona och då fick jag så jag teg, säger Patricia och skrattar till.
– Jag fick mer tid att tänka efter än jag hade önskat, men nu när vi är på väg ur det här och förfrågningarna åter börjar ramla in, så vet jag inte hur jag ska svara. Tiden får utvisa hur aktiv jag kommer vara.
Patricia är därför en av dem som välkomnat den tid av självrannsakan som pandemin fört med sig, även om den samtidigt förde med sig en del oväntade reaktioner i mötet med isoleringen. För Patricia och maken Christer blev det en överraskning.
– Vi är ju gamla både två och har levt ihop i 40 år och älskar varandra, men samtidigt är vi väldigt självständiga. Vi har hela tiden haft uppdrag på olika håll, så pandemin tvingade fram ett ärligt samtal mellan oss kring hur vi skulle förhålla oss till att vara instängda tillsammans i en liten lägenhet. Jag trodde först att det bara var jag som kände så, men när vi började prata om det visade det sig att vi båda gick runt med en oro över detta. Först blev jag faktiskt lite sur över att han kände likadant, säger Patricia och skrattar.
– Att jag kunde medge att jag kände så var ju en sak men att han också kände så… Va?
– Men jag vet även andra människor i vår åldersgrupp som verkligen gått varandra på nerverna men utan att riktigt kunna prata om det.
Samtalet glider vidare in på spåret tacksamhet. Att lyfta blicken mitt i allt.
– Jag lever mitt liv i tacksamhet, men får öva på det, för jag kan absolut hamna i ”stackars mig”-känslor, inte minst för att mina ögon är väldigt besvärliga. Då får jag säga till mig själv att stilla mig och medvetet fokusera på det som är bra.
En del upplever det provocerande att känna sig tvungna att vara tacksamma?
– Ja, men min motfråga blir då, mår du bättre när du är otacksam? Vilken attityd får dig att må bäst? Vad ger dig mest frid i själen?

Att kunna känna tacksamhet förutsätter att man ser livet som en helhet, menar Patricia, att man inser att det finns ljusa och mörka dagar. Det kan också finnas en missuppfattning om att tacksamhet innebär att man alltid måste vara glad. Men det beror på vad man menar med glädje i så fall, menar Patricia.
– Det är skillnad på att känna lycka och glädje. Många i dag är besatta av att känna sig lyckliga. Men för mig är lycka något flyktigt beroende av yttre händelser, att få det man vill ha, att njuta, medan glädje är mer existentiellt. Glädje går på djupet, som i att vara tacksam för det man har.
Och det var lyckobitarna som försvann under pandemin?
– Just det, och då kanske en del fick kontakt med den djupare glädjen, medan andra insåg att de inte vet var den finns.

Patricia hänvisar till det rum hon sitter i när intervjun görs, det som kallas bokrummet i deras hus på Österlen.
– För mig kan lycka vara att få en hel trave nya böcker att läsa, men så tittar jag runt där jag sitter med bokhyllor fyllda av en massa böcker jag redan läst, kanske för 30 år sedan, men som jag nog skulle tycka om och ha nytta av att läsa igen. Böcker som nästan blivit som en tapet här. Men man kan se med nya ögon på det som redan finns.
Hon hejdar sig igen. Vill inte låta för pretentiös, men tillägger att om effekten av pandemin blir att fler landar i tacksamhet och ser över sina livsval så kan vi hitta vägar att växa även i det vi nu tagit oss igenom.
– Det ser jag som något väldigt bra. Vi måste inte fortsätta att gå i samma spår.