Maria vill göra världen bättre

Viljan att göra skillnad har gått som en röd tråd genom livet för Maria Bard, Läkarmissionens nya regionchef för arbetet i Öst- och Centralafrika. – Min drivkraft har alltid varit att få svar på frågan varför det är som det är och försöka förändra det.

Inom biståndsvärlden följer en viss respekt med namnet Maria Bard, den nya regionchefen för Läkarmissionens arbete i Öst- och Centralafrika. Hon har varit sakkunnig hos doktor Denis Mukwege, Nobels fredspristagare år 2018, samt arbetat som demokratisamordnare hos Act Svenska kyrkan inom policy- och påverkansarbetet i södra Afrika. Utöver det har hon arbetat med att koordinera humanitära insatser för Sida och ECHO samt att hon i många år arbetade för PMU, bland annat med mänskliga rättigheter och jämställdhetsfrågor i Kongo-Kinshasa. Sedan i våras är hon stationerad i Nairobi, Kenya.

”När jag växte upp var min familj med i kyrkan som då hette Missionsförbundet. Där var Kongo-missionen stor och min familj var med och stöttade arbetet där. Att sedan få arbeta nära dr Mukwege på Panzisjukhuset och få vara med när han tog emot Nobels fredspris var så fint. Det var som om cirkeln slöts.”

Vad blir din uppgift som regionchef för Läkarmissionen?
– Jag ska leda det regionala arbetet och stötta de lokala landskontoren och våra partner i olika länder. Mitt jobb kommer också vara att identifiera hur vi kan hjälpa människor som här och nu saknar mat, men även att driva frågor för att de problemen inte ska fortsätta. Att titta på varför det blivit så här, är den fråga som alltid drivit mig. – varför, varför, varför – och vad vi kan göra för att förändra strukturerna i grunden. Hur kan vi påverka beslutsfattarna lokalt, både politiker och religiösa ledare som har mycket makt, och samverka med dem för att nå en förändring.

Insikten om att hon ville vara med och påverka världen fick Maria redan som liten. Men även om hon har ett gediget cv, så är hennes karriär mer ett resultat av att det ena lett till det andra än några tydligt uppsatta mål.
– Ibland tänker jag att jag borde varit mer strategisk yrkesmässigt, men jag har aldrig tänkt så utan har bara sökt mig till de svåraste utmaningarna hela tiden. Det som motiverat och drivit mig har alltid varit möjligheten att få vara med och göra skillnad.
– För mig har det en nära koppling till min uppväxt inom kyrkan där tron tydligt omsattes i handling på ett väldigt naturligt sätt. För oss var det en självklarhet att om du ser en orättvis situation kan du vara med och förändra den, för vi är skapade att finnas för varandra.

Maria minns frustrationen när hon som 7-åring hörde om en svält­katastrof där många barn dog utan att den svenska statsministern verkade göra något.
– Jag minns min ilska när jag såg ett inslag om det på tv. Jag var så upprörd över att statsministern inte hjälpte barnen. Jag hade ju hört missionärernas berättelser i kyrkan och visste att vi kunde göra massor om vi tog hand om varandra.
Den känslan har hon sedan försökt omsätta i praktiken och där gav kyrkan en möjlighet att prova på många olika saker och att vara kreativ.
– Även på universitetet drog jag i gång föreningar och integrationsarbeten för kvinnor från andra länder och drev projekt inom hedersproblematik, där jag såg att jag kunde vara en möjliggörare för andra.

– Att kunna lugna ner sig och gå in i en chefsroll. Det passar där jag är i livet, en person med erfarenheter som ser vad hon ska göra.

Maria drömde länge om att bli journalist, då hon bar en stor nyfikenhet att förstå och relatera till andra, men hon insåg snart att det inte var hennes väg. Hennes längtan efter att vara med och påverka globalt drev henne därför vidare mot biståndsvärlden och en tjänst som biståndskommunikatör inom PMU. Det var i samband med det som hon, 2008, gjorde sin första resa till Demokratiska republiken Kongo.
– När jag kom dit tyckte jag först att det kändes kallt, fult och hotfullt. Men så kom vi till Panzisjukhuset i Bukavu och mötte kvinnorna som utsatts för sexuellt våld och jag upplevde att det var den mest fantastiska plats jag någonsin besökt. En plats med nya möjligheter för människor som förlorat allt.
– Jag mötte kvinnor som hade blivit helade på alla plan och som fått ett nytt liv. Den upplevelsen blev så stark och resonerade så väl med mig, detta att få börja om.
Samma kväll bestämde hon sig för att söka tjänsten som projektledare för arbetet med överleverare från sexuellt våld, stationerad just på Panzi.
– Jag var ganska nygift då, men berättade för min man Fredrik hur jag kände och han stöttade mig.

Hon bodde i Bukavu i ett år, men fortsatte sedan arbetet från Sverige i totalt tio. Och det blev precis som hennes dåvarande chef på PMU sa: ”Kvinnorna du möter kommer brännmärka din själ.”
– Jag blev så oerhört berörd av dem och deras förmåga att resa sig. Livskraften är inbyggd i vårt DNA, vi är skapade för att leva, även om många bär med sig svåra trauman.
Och nu har arbetet åter fått henne att flytta till Afrika. Första gången blev Marias make kvar i Sverige, men sedan april bor hela familjen i Nairobi, Maria och Fredrik, samt döttrarna Edith, 11 och Lilli-Ann, 8 år.
– Barnen är jättepeppade. De går på svenska skolan och tycker det är spännande. Vår yngsta sa nyligen: Mamma, tänk att vi får ha det så här bra. Vi får bo i ett hus, vi har snälla grannar i ett fint land och vi har fått en katt. Hon är så tacksam!

Under båda graviditeterna besökte Maria Panzisjukhuset och vid ett tillfälle blev det lite dramatik under ett möte med dr Denis Mukwege.
– Han är väldigt observant. Just vid det här tillfället var jag väl i vecka 18 med Edith. Jag hade ont och satt och smekte magen medan vi pratade om höga, politiska frågor. Mitt i det ser Mukwege den gravida kvinnan mitt emot honom och frågar varför jag drar handen över magen. Jag försökte vifta bort det, men till slut fick han mig att gå och ringa min läkare i Sverige. Sen satt vi ett tag till innan han avbröt mötet igen och sa: ”Nä, Maria, nu går vi och gör ett ultraljud för att se att allt är okej”. På vägen till undersökningsrummet och när jag låg på bordet medan han smörjde salva på magen så fortsatte han prata politik.
– Och plötsligt, dunk-dunk, såg jag Edith för första gången på en svartvit gammal bildskärm, som dog mitt under undersökningen så att han fick slå igång den igen. Det var helt fantastiskt och för mig är Edith därför väldigt kopplad till Panzi. Bara till för något år sen satt en bild på henne där på en vägg. De har följt henne i alla år.
Hur är det att jobba med doktor Mukwege?
– Som person är han humoristisk, men ganska lågmäld. Han är väldigt trovärdig och bekräftande, men kräver mycket av dem han har omkring sig. Och han vet varför han gör det han gör. Jag minns en gång när jag missade en fest på sjukhuset. Han blev jättearg och sa: ”Maria, inser du vad du gör när du inte prioriterar festen? Det är ju när vi sitter med kvinnorna, äter, dansar och rör vid dem som vi ger dem deras värdighet tillbaka. Det är det allt handlar om.”
– Jag såg sedan hur centralt detta var i läkandet, att visa att jag ser dig, jag hör dig, jag bekräftar dig. Jag frågade en gång en av socialarbetarna på Panzi, mama Esther, om vilken den mest effektiva behandlingen var för att hjälpa kvinnorna, hon svarade: ”Maria, du måste förstå att det vi gör är att vi älskar dem friska.” Det gjorde stort intryck på mig.

Så slutligen, vem är du i dag?
– Jag är i en bra ålder, lugnare än tidigare. Att drivas av viljan att förändra kan vara stressande, för man sätter lätt sitt värde i att göra saker då, men nu börjar jag se det fina i åldrandet. Att kunna lugna ner sig och gå in i en chefsroll. Det passar där jag är i livet, en person med erfarenheter som ser vad hon ska göra. Jag känner mer tillit till min förmåga i dag och vågar mer lita på min intuition.

Text: Therese Hedlund / Foto: Anna Ledin Wirén