Din gåva förändrar framtiden!
Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i över 20 länder i tre världsdelar.
Krönika: Annika Hagström, journalist och författare.
När Svenska Journalen dimper ner i min brevlåda blir jag alltid glad. I tider av rapportering om våld, elände och ”fake news”, så vet jag att jag kommer att hitta berättelser om mod och hopp i denna tidning. Berättelser som inspirerar.
På omslaget till det senaste numret ser jag ett välbekant ansikte. En arbetskamrat och vän som kämpar mer än de flesta mot mörka krafter i vårt samhälle. Hon får frågan ”Du verkar så orädd?” Hennes svar andas vishet och erfarenhet: ”Låt dig inte luras. Jag är livrädd. Mest hela tiden, Men jag låter inte rädslan styra mig.”
Alexandra Pascalidou är ingen okänd stämma i vårt ständigt brusande de mediahav. Tvärtom. Ändå får hon mig att tänka på de okända kvinnor, mammor, systrar jag mött i livet som visat på stort mod utan att någonsin få uppmärksamhet bortom den lilla privata sfären.
Jag tänker på de ungdomar jag mötte på Stockholms centralstation för drygt två år sedan som hade gjort sig redo för att möta människor på flykt. ”Refugees welcome” stod det på deras plakat och jag minns doften av nybakta bullar på perrongen. Scener utspelade sig som jag aldrig skall glömma. Vad som än händer kommer deras insatser att finnas kvar i många människors medvetande.
Jag tänker på mammorna i Mogadishu, Somalia, för drygt två decennier sedan. Svenska Lena hade kidnappats och hölls fången under sjutton hemska dygn, inlåst och skräckslagen för att bli våldtagen. Jag minns händelsen särskilt väl eftersom jag träffade Lena på flygplatsen i Mogadishu en tid innan kidnappningen inträffade. Lena berättade att hon arbetade som volontär i det fattiga landet på Afrikas horn. Jag och mitt team var där för att följa prästen Stig Jonsson som arbetade med ett biståndsprojekt i Somalia just då.
Väl hemma igen gick det inte många veckor förrän vi fick veta att Lena hade kidnappats. Det fanns bara en sak att göra, att fara tillbaka till Somalia, att skildra vad som hänt. Efter sjutton långa dagar och nätter i fångenskap blev Lena frigiven. En sen kväll i Mogadishu fick vi veta hur det gick till. Kidnapparna hade blivit utskällda av sina mammor.
Med risk för sina egna liv hade mammorna lyckats övertala sina barn, kidnapparna, att släppa Lena. De anonyma mammorna räddade Lena. När hon långt senare talade om sina upplevelser sa hon att hon önskade återvända till Somalia för att möta mammorna igen. Och även kidnapparna. "Jag har mött så mycket gemenskap och värme. Förmodligen är det svensk naivitet men kanske skulle jag kunna få männen att förstå. Jag tycker synd om dem", sa hon. Vårt reportage i SVT om kidnappningen fick namnet ”Änglarna i Mogadishu.
En annan kvinna som visat ett ovanligt mod är min egen danska moster. En djupt troende kvinna som jag som barn besökte många gånger i hennes hem i Esbjerg. Hon var min mammas äldsta syster. Äldst av fjorton syskon. Jag minns särskilt en stor målning på väggen i hennes hus. Den föreställde Jesus i vita kläder på väg upp till himlen. Målningen var stor som en altartavla och gav därmed rummet intrycket av att vara en kyrka.
En kväll efter att min moster Ingeborg hade gått och lagt sig, märkte hon att det rörde sig inne i huset. Hon blev med ens klarvaken när hon fick se två män som höll på att rensa skåp och lådor i halvmörkret. När hon senare berättade om händelsen frågade vi om hon inte blev rädd. Hennes svar glömmer jag aldrig: ”Nej jag blev inte rädd, jag sa till de unga männen: Tag vad ni behöver och gå sedan i Guds frid!”
