"Jag är där jag ska vara"

Tillsammans med sin bror startade Sarah Robinson Sydafrikas första rättvisemärkta kafferosteri, som i dag är ett blomstrande företag. Men Sarah är inte längre med. Hon lämnade företaget för ett annat liv – som hjälparbetare i krigets och svältens Sydsudan.

Text: Berthil Åkerlund

Foto: Torleif Svensson

 

Sarah Robinson är kommunikatör för organisationen Medair, Läkarmissionens samarbetspartner i Sydsudan. Vi möter henne på Medairs rigoröst bevakade högkvarter i huvudstaden Juba.  

Byggnaden är som en fästning och personalen lever under hårda restriktioner. De får till exempel inte vistas utomhus efter sju på kvällen. 

– Jag är fortfarande ny på posten och det tar nog lite tid att vänja sig vid det här livet, säger Sarah. 

Men det finns en orsak till reglerna. Juba är en farlig stad, tungt beväpnade gäng drar runt på plundrartåg och närsomhelst kan nya strider bryta ut (ett fredsavtal mellan de stridande parterna slöts i augusti i år men det är fortfarande en bräcklig fred). 

Sarah var 20 år gammal när hon startade ett kafferosteri med sin bror.

 

Det lågintensiva inbördeskrig som pågått i Sydsudan tog sin början redan i december 2013. Hundratals hjälporganisationer finns i dag på plats för att lindra det stora mänskliga lidande som kommit i samband med konflikten. 

– Alla organisationer har sitt sätt att förhålla sig till säkerheten. Vi har vårt. Vi är här för att hjälpa människor i en mycket svår situation. Men det betyder inte att vi ska tumma på den egna säkerheten – den är snarare en förutsättning för att vi ska kunna göra ett gott jobb. 

Sarah Robinson växte upp i Johannesburg i Sydafrika. Hon var tretton år gammal när demokrati infördes i landet och Nelson Mandela blev president. 

– Vi var ju väldigt illa ute som land och det var fantastiskt att få se en ledare agera på det viset. Det gjorde ett outplånligt intryck på de flesta av oss. Men jag var aldrig personligen drabbad av de orättvisor som han motarbetade. Jag kommer ju från en vit medelklassfamilj och har aldrig behövt lida eller sakna något, säger Sarah.

- Det är en tuff verklighet att möta, lidandet är stort, men å andra sidan ser jag vad vi åstadkommer och det gör jobbet inte bara uthärdligt utan också stimulerande, säger Sarah Robinson.

 

Men medvetenheten hos hennes föräldrar var djup, både om tillståndet i landet och utanför. 

– På väggen i köket satt en världskarta och det var ingen slump. Det fördes ständigt diskussioner om aktuella händelser och jag fostrades till att se saker utanför mig själv, och försöka förstå. Men det betydde inte att jag hade högt flygande drömmar om att förändra världen. Jag hade inga stora drömmar alls, tvärtom tyckte jag nog att livet fick hitta sin egen väg. 

När Sarah var omkring tjugo år fick hennes bror den geniala idén att starta ett kafferosteri – enbart med rättvisemärkt kaffe. Det fanns flera rosterier i Sydafrika men inget av dem hade den inriktningen.

– Min bror frågade om jag ville hjälpa honom att starta företaget och jag lovade att vara med något år, sedan skulle han få gå vidare själv. 

Men det visade sig inte vara så lätt som det kanske först verkat. Att driva ett rosteri där varenda böna är odlad på kaffebondens egna villkor kräver noggrann kontroll, samtidigt som kaffet ska vara av god kvalitet. 

– Jag ägnade mycket tid åt att åka runt som inköpare – inte minst i Afrika. Det vidgade förstås mina vyer, sådant jag läst om fick jag då se med egna ögon. Som den oerhörda fattigdom som många i DR Kongo lever under. 

Hon skötte även företagets marknadsföring och fick lära sig att vara koncis och slipa budskap.

– Jag blev kvar i företaget betydligt längre än jag tänkt – i tolv år! berättar Sarah. 

När hon hade slutat sin tjänst tillbringade hon en tid i Palestina där hon arbetade för en människorättsorganisation. Sedan började hon söka efter en ny utmaning. 

Medair och Läkarmissionen driver ett omfattande program för att hjälpa undernärda barn i Sydsudan. Här vägs ett barn som är på åter­besök efter påbörjad behandling.

 

Hon hittade organisationen Med­air, som arbetar med katastrofbistånd i konflikthärdar och andra utsatta miljöer. 

Hon skickade in sina ansökningspapper och kallades sedan till huvudkontoret i Schweiz.

Där väntade den serie tester som går under benämningen ROC (Relief & Recovery Orientation Course). 

Det innebär att den sökande utsätts för situationer som liknar dem som kan inträffa på fältet. Man kan bli ”kidnappad” och placerad i ett kolsvart litet utrymme eller föras ut i ogästvänlig natur där känslokyla och uppfinningsrikedom blir avgörande för hur bra man klarar sig. 

– De vill veta vad man går för, pröva de mentala och fysiska förutsättningarna. 

 

Det gick bra för Sarah i testerna och hon erbjöds tjänsten som kommunikationsansvarig för arbetet i Sydsudan. Basen är kontoret i Juba men jobbet innebär även många resor inom landet. 

– Vi har omfattande program i flera krisdrabbade regioner, bland annat nutrition för tusentals undernärda barn. Det är en tuff verklighet att möta, lidandet är stort, men å andra sidan ser jag vad vi åstadkommer och det gör jobbet inte bara uthärdligt utan också stimulerande. Jag har inte tvivlat ett ögonblick på att det är här jag ska vara. 

Och även om hon lämnat kaffebranschen så sviker hon aldrig själva drycken. 

– Jag har naturligtvis en egen kaffepress med mig, säger hon och ler. 

– Jag åker aldrig någonstans utan den, den är som en kär vän.