Här får såren LÄKA

Situationen i konflikternas östra Kongo är mycket svår för kvinnor. Över 1 000 våldtäkter sker varje dag. På Kyesherosjukhuset i Goma, får utsatta kvinnor och barn chans att läka fysiskt och själsligt.

Text och foto: Martina Holmberg

 

Fåglarna kvittrar ihärdigt från träden bakom några höga buskage i purpurlila blomsterprakt. Utanför en av de ljusgula stenhuslängorna sitter fyra höggravida unga kvinnor. På gräsmattan är Nytta Bahati i färd med att hänga kläder på tork från två ljusblåa plastbaljor fyllda med tvätt. Hon gömmer sig bakom ett lakan, tittar fram och skrattar in i kameran, torkar bort några svettpärlor från pannan med baksidan av handen. I närheten står en kvinna och rör i en stor järngryta över öppen eld.
– Vi skulle behöva ett nytt plåttak, det regnar in när vi lagar mat, upplyser hon och försvinner in i den vita röken.

 

Lugnet och det långsamma tempot vilar som en tjock omslutande hinna över Kyesherosjukhuset i Goma, huvudstaden i norra Kivu-provinsen. En kontrast mot den eller de händelser som gjort att många av kvinnorna hamnade här. Det är som vilket sjukhus som helst och ändå inte. Hit kommer flera av dem som fallit offer för det sexuella våldet i landet. Via ett program som innefattar medicinsk, psykologisk och juridisk assistans får de en chans att läka.

 

 

I en av de kala sovsalarna med uppradade järnsängar småpratar några unga tjejer med varandra. Ljuset från de stora fönstren bildar solkatter på väggarna. En baby ligger omsluten i en röd filt med ett vitt spetslakan över den lilla kroppen. Mamman vakar intill. Mitt emot sitter Djuma Latifa, 17, uppkrupen mot väggen. Håret är uppsatt i små strama flätor samlade i en knut bak på nacken. Hon bär en vit t-shirt med en stor röd vallmo på magen. Hållningen är rak, blicken avskalad. Djuma fingrar på sina bara tår, sänker blicken, låter orden formulera sig i huvudet, samlar kraft och mod att tala.
– Det är svårt att prata om händelsen men jag vill att världen ska få veta.
En lätt vindpust får gardinen att fladdra till bredvid den öppna dörren som vätter mot gården.
– Det var kväll och jag gick för att hämta vatten när fyra män närmade sig. De tog mig till bushen och våldtog mig i fem dagar innan de försvann. Några personer som samlade ved hittade mig och hjälpte mig hem. Jag var svårt sjuk men mår bättre efter behandlingen här.
Djuma lägger handen på magen, om några veckor är det dags att föda.
Djuma är nyfiken, vill gärna titta på bilder och frågar mig om min familj och livet i Sverige. Axlarna sjunker ner, samtal som blir en temporär frizon från det som gör ont.
– Mitt barn ska heta Charlie, om det blir en pojke. Efter din hund, tillägger hon med ett svagt leende.

 

 

I sängen bredvid sitter Nabintu Bengehia, 16 år. Ögonen är stora och mörkt nötbruna. En liten fläta har rymt från knuten och sticker upp som en pil mot taket. Den gräsgröna klänningen med citrongula löv spänner mot den höggravida magen. Hon grimaserar illa. Rörelserna är långsamma och varje förflyttning smärtsam.
Hon var i skolan. En helt vanlig dag. Solen sken, de hade matematik på schemat. Plötsligt utbröt en våldsam strejk utanför. Situationen blev hotfull, barnen skingrades och försökte ta sig hem efter bästa förmåga.
– Jag sprang och hittade ett okänt hus som jag försökte skydda mig i.
Nabintu tystnar, sänker huvudet och pillar på klänningstyget mellan tummen och pekfingret. Rösten är näst intill ohörbar.
– Där blev jag våldtagen av fem män.
Föräldrarna hjälpte henne till den lokala doktorn men skadorna var så omfattande att hon skickades vidare till Kyesherosjukhuset.

 

 

Avstånden och de bristfälliga vägarna gör det svårt eller omöjligt att ta sig till de större sjukhusen. Det är vanligt att kvinnor i avlägsna byar inte nås av hjälpen.
– De är ofta svårt skadade och traumatiserade och skulle behöva komma hit för vård. Vi arbetar mycket med den mentala rehabiliteringen. Den tar mycket längre tid än den medicinska behandlingen, säger Farbice Bishenge, gynekolog på sjukhuset.

Det sexuella våldet är urskillningslöst och drabbar barn, vuxna och äldre. Bakgrunden till konflikterna och våldtäkterna i landet är komplexa. En vanlig förklaring är att det sexuella våldet används som ett strategiskt vapen i jakten på naturresurser. Genom att systematiskt våldta kvinnor och barn, som en del i krigsföringen, bryter man upp samhällen, för att sedan kunna använda marken till att utvinna mineraler. Ali Betunga arbetar på transitboendet Maison Dorcas i Bukavu. Han har forskat på orsakerna bakom det sexuella våldet i landet.
– De sociala strukturerna har funnits redan innan konflikterna; en syn på maskulinitet som går ut på att dominera kvinnorna för att bevisa sin manlighet. Kriget har sedan bidragit till att ytterligare normalisera våldet. I Kongo står även civila för en stor del av våldtäkterna, under fejder mellan släktingar och grannar som gör upp på ett mer brutalt sätt när krigsläge råder än om det varit fred.

 

 

Maria Eriksson-Baaz, professor i stadsvetenskap på Uppsala universitet, forskar på bland annat sexuellt våld i krigets Kongo. I boken ”Sexual Violence as a Weapon of War?” skriver hon om olika mekanismer som ligger bakom det sexuella våldet i landet.
Hon menar att det inte är så enkelt att det alltid är strategiskt. Under åren har hon intervjuat soldater i Kongo som gett olika förklaringar, bland annat lust – en man måste ha sex, kan han inte få det på vanligt sätt tar det sig i uttryck så här. Andra likställde orsakerna med det våld som begås i allmänhet, som är grundat i ilska och frustration. De mest brutala våldtäkterna skedde som en konsekvens av detta. Kriget i Kongo har pågått i över 20 år och soldaterna bär ofta på svåra trauman.
Hon anser att det internationella samfundet främst har fokuserat på bestraffning och rättegångar. Det är viktigt, inte minst för offrens upprättelse, men man måste också arbeta förebyggande genom insatser där man arbetar med trauma generellt för att de som har sett våld inte ska utsätta andra för samma sak. Fältstudierna visar också att många av soldaterna anser att våldtäkter är fel.
Maria Eriksson-Baaz menar att vi måste förstå var och varför det händer, för att uppnå förändring.

Nytta Bahati hänger upp det sista klädesplagget. Tömmer ut lite vatten från plastbaljan, ler nöjt och pekar med handen mot tvättlinan fylld av lakan, handdukar och luftiga sommarkläder.