Egen syateljé – tack vare utbildning

Sifa Baganda, 43 år, var tidigare analfabet. Familjen var mycket fattig och blomsterförsäljningen räckte inte till för att försörja åtta barn. Tack vare utbildningen på Centre de Formation Féminin (CFF) kan hon i dag läsa och skriva. Hon är också en skicklig sömmerska med två ateljéer i Bukavu.

Bilarna tutar och den röda sanden lägger sig som ett rött puder på skorna. Längs vägrenen sitter kvinnor på huk och säljer grönsaker och frukt. Ett meterdjupt dike skiljer vägen från raden av små bostadshus och butiker. I ett av dem råder febril aktivitet. Sifa Baganda har ett gult måttband virat runt halsen och ett blekrosa munskydd hängande på hakan.
– Här är en av mina ateljéer. Vi har en till nere i byn, min son Fiston Hyana ansvarar för den. Jag har lärt upp hela min familj.
Vid dörröppningen sitter Sifas man, Hyana Mirindi. Symaskinen går på högvarv. Koncentrerat följer han nålen som äter sig in i tyget. Längre in i rummet sitter två av deras döttrar, Amnazo och Raheli. Amnazo syr på ett stort tyg i starka färger.

Sifa Baganda har lärt hela familjen att sy. Det är full aktivitet i ateljén i centrum av Bukavu. Dottern Amnazo tar en kort paus i arbetet och småpratar med mamma Sifa.

Raheli bär en koboltblå blus och har en klarblå sjal svept runt huvudet likt en turban. Hon ser ut att vara i femtonårsåldern. Uppsynen är trulig och blicken drömmande; fäst mot gatan. De enkla borden står tätt placerade och färgglada tygstycken ligger utspridda på träbänkar.
– Det är trångt här och vi behöver en större lokal med plats för alla maskiner. Vi skulle också behöva investera i andra typer av symaskiner men just nu går det inte. På grund av coronan kan flera av våra leverantörer inte exportera nu. Vi säljer också mindre.

Likt många i världen påverkas deras ekonomi av coronapandemin. Ändå ser Sifa ljust på framtiden.
– Sex av våra barn studerar tack vare pengarna vi fått in. Vi lär även ut sömnad till föräldralösa barn för att öka deras chanser att försörja sig. Jag är stolt över vad jag uppnått och tror att situationen kommer bli bättre när pandemin är över.

CFF vänder sig till de allra fattigaste i Bukavu där de får en chans till utbildning. Esperance Dakanabo Mambeleke är rektor på skolan.

Sifa har arbetat hårt och enträget för att uppnå sin dröm. Det första året på CFF lärde hon sig läsa och skriva. Övriga två år praktiserade hon sömnad. Sifa är lyckligt lottad som fick hjälp att låna pengar efter utbildningen. Det gjorde att hon kunde köpa in ett par symaskiner, en nödvändighet för att starta upp verksamheten.
– Det var tufft i början och det tog lång tid innan jag kunde investera i fler maskiner. Men efter ett tag började folk göra beställningar. Sakta men säkert utökade vi företaget och kunder strömmade in.

Uppe på en kulle med hisnande utsikt över den kuperade staden ligger ett par byggnader i en avskild oas. En trappa leder till en grind som tar oss till CFF.
Det är höstlov och stängt på skolan. Rektor Esperance Dakanabo Mambeleke har öppnat upp tillfälligt för att berätta om utbildningen. Ett par elever har också kommit dit för att visa när de syr.
– CFF (som stöds av Läkarmissionen) vänder sig till de allra fattigaste i Bukavu. Här lär de sig läsa, skriva och räkna. När de lärt sig baskunskaperna erbjuder vi olika yrkesutbildningar som sömnad och matlagning. Utbildningen är totalt tre år och vi tar ut en liten avgift på tre dollar i månaden, berättar Esperance.

En av eleverna visar stolt upp klänningen som hon arbetar med.

Många av studenterna kommer från byar långt borta där de flytt från oroligheter. Bukavu är överbefolkat med människor som flytt från sina hem i hopp om en tryggare tillvaro. Arbetslösheten är enorm och utan yrkesutbildning är det svårt att hitta en försörjning.
– Vi ger dem yrkesfärdigheter men har tyvärr inte möjlighet att hjälpa till med finansiering och uppföljning efter examen. Det är dyrt med uppstarten och alla har inte möjlighet att låna pengar. Vi hoppas att vi kan ändra på det i framtiden.
Sysalen är stor med små fönster som släpper in tillräckligt med dagsljus för att kunna arbeta. Sifa har följt med upp till skolan. Hon har undervisat många elever som förhoppningsvis kommer att nå samma framgångar som hon själv.

Marie Chokola tillverkar hattar och ponchos som hon säljer för några dollar. I framtiden vill hon öppna en egen syateljé.

Eleverna är till en början blyga och arbetar i tystnad. Efter en stund släpper nervositeten och de börjar prata och skratta med varandra. Marie Chokola, 22 år, är en av studenterna. Hon bär en stickad mössa i rött och grönt som hon tillverkat själv.
– Livet innan jag började studera var mycket svårt. Jag hade ingenting att göra. Vi har ett barn och min man var också utan jobb. Det är ett mirakel att vi fick tag på mat. Nu tillverkar jag hattar och ponchos. Jag får en dollar för en hatt och tre dollar för en poncho. Min dröm är att starta min egen ateljé.
En av kvinnorna provar en klänning som hon håller på att avsluta. Sifa klipper bort ett par trådar och hjälper henne att justera några detaljer. Klänningen är ärmlös med stora runda cirklar. Kvinnan gör ett par lekfulla piruetter på golvet och tyget sveper längs höfterna av vinddraget. Klasskamraterna skrattar och applåderar.

Rektorn Esperance har kommit in i rummet och sätter sig på en stol med armen lutad mot dörrkarmen. Det är dags att stänga ner för dagen. Eleverna plockar ihop sina tyger och beger sig hem. Ett par dagars ledighet väntar innan skolan öppnar på nytt följande vecka.
– Det har gått bra för Sifa, det är kul att se, säger Esperance, innan vi tar farväl.

TEXT OCH FOTO: MARTINA HOLMBERG