Deras dröm ledde till Uganda

Vad kan tre svenska fotbollstokiga barn göra för att förbättra vardagen för gatubarn i Uganda? En hel del faktiskt. Det är Diyan Ramos och syskonen Ella och Tim Knapp Johnson bevis på.

Text: Therese Hedlund

Foto: Bekes Alp Ramos

 

Glädjen var på topp när fotbollsskor, bollar och kläder radades upp på Retraks barncenter i Kampala, Uganda. 

–  Alla blev så glada. Vissa blev helt chockade och trodde inte att de skulle få behålla sakerna. Andra barn var så lyckliga att de nästan började gråta, berättar Ella Knapp Johnson med ett stort leende.

Hon, hennes bror Tim och deras kompis Diyan Ramos hade kämpat hårt under våren för att samla in den fotbollsutrustning som nu delades ut till barnen i Kampala. En nästan overklig insats som började efter att då 7-åriga Diyan Ramos såg filmen om fotbollslegendaren Pelés fattiga barndom. Berättelsen om hur Pelé hade fått tillverka egna bollar av ihopknutna kläder grep Diyans hjärta. 

– Jag ville hjälpa barn i andra länder så att de fick fotbollsskor och riktiga bollar att spela med, säger Diyan.  

 

Tim Knapp Johnson, Diyan Ramos och Ella Knapp Johnson har samlat in fotbollsutrustning som de nu delat ut till barn i Kampala.

 

På egen hand började han ringa runt till företag, organisationer och spelare för att be om hjälp med insamlingen och många hängde på när de insåg att han menade allvar. Diyan engagerade sina klasskompisar och fick ett eget 90-konto dit folk kunde skänka pengar. Efter att ha kontaktat flera hjälporganisationer hamnade han hos Marcus Holmgren på Läkarmissionen. Marcus berättade om Läkarmissionens projekt med Retrak som, med sin fotbollsklubb Tigers Club som redskap, hjälper barn som lever på gatan i Ugandas huvudstad Kampala. 

När Diyan lärde känna syskonen Ella, 12, och Tim, 8, på ett fotbollsläger fick det hela rejäl fart. De bestämde sig för att haka på, både med insamlingen och till Uganda. Ella fick chansen att berätta om resan för en kör som skulle sjunga tillsammans med Ellas och Tims pappa, musikern Andreas Johnson, på en konsert.

– Dagen efter vällde det in grejer, säck efter säck, från människor som ville hjälpa till, berättar Ellas och Tims mamma Lisa.

Närmare 300 kilo utrustning fick de ihop, som de själva fick leverera till några av de 6000 barn som bor på Kampalas gator. En del har rymt hemifrån, andra har skickats iväg av sina fattiga familjer. På Retraks center får de mat och omsorg, och de som vill lämna gatan får bo på ett särskilt hem där de lär sig allt från att bädda sängen till att följa regler. Allt för att en dag kunna leva ett vanligt liv, och kanske kunna återvända hem. 

 

Barnen i Kampala får bara använda sina nya fotbollsgrejer på centret, annars kan de bli rånade.

 

En av kvällarna följde barnen och deras mammor med Retraks personal på en nattvandring och fick se alla barn som kväll efter kväll kurar ihop sig i gathörnen.

– Det var jättemånga barn. De låg nära varandra för att de inte skulle frysa. De hade kartonger att ligga på och plast som täcke, säger Diyan med stort allvar. 

– Jag mötte en pojke som var tio år som ville bli min kompis och jag sa till honom att jag blir det om du går till Tigers Club.

Diyans mamma Bekes Alp Ramos har efteråt hört att pojken faktiskt hade gått till centret ett par dagar senare, vilket är ett gott tecken. När barnen själva väljer att komma ökar chansen att få bort dem från gatan. 

– Att möta de här barnen har förändrat mitt sätt att se på saker, säger Ella.

– Här kan vi säga: ”Vad blir det till middag idag?” medan de tänker: ”Får jag någon middag?” Och vi kan tänka: ”Åh, jag vill bli sångerska och världsberömd” och de tänker: ”Jag vill ha en familj!”. Det känns sorgligt. 

Men mitt i allvaret fanns även tid att spela fotboll, så klart! Med i bagaget hade de svenska barnen uppsättningar med FC Barcelonas och Real Madrids fotbollskläder som de ugandiska gatubarnen hoppade i och genast drog iväg för att spela match.

– Det var så fint att se att de som inte kunde spela fotboll ändå följde med i sina nya kläder och var hejarklack, berättar Lisa.

– Jag gjorde tre mål, flikar Tim in triumferande.

När jag frågar hur de pratade med varandra ler mamma Lisa.

– Barn är barn oavsett var de kommer ifrån. Det blev väldigt tydligt när det började regna. Alla vuxna sprang in, medan barnen sprang ut, även våra. De hoppade och dansade och plötsligt pratade alla samma språk, de möttes i leken. De förenades trots sina olikheter.  

 

Lisa Knapp Johnson och Bekes är stolta över hur deras barn genomfört projektet. 

– Det visar att det lönar sig att lära sina barn medmänsklighet. Det finns ingen ålder för det, säger Bekes. 

Lisa håller med. 

– Jag tycker det är så bra att det här arbetet startades av ett barn. Det i sin tur påverkade våra barn att hjälpa barn i andra länder. Och nu ger det ringar på vattnet. 

Och Diyan, Ella och Tim har sett att det lönar sig att hålla fast vid sina drömmar. Att alla kan vara med och förändra världen.