Clara såg hoppet växa i Etiopien

Bloggaren Clara Lidström, eller Underbara Clara som hon är mer känd som för de flesta, har varit ambassadör för Läkarmissionen i tre år. I höstas följde hon och hennes son Bertil, 11 år, med oss på en resa till Addis Abeba i Etiopien. Det blev en intensiv resa till Etiopien.

Redan första dagen besökte de Läkarmissionens partners huvudkontor där de var med och delade ut lunch till hemlösa som kom dit för att äta och tvätta sig. – Efteråt dröjde sig många mammor med små barn kvar och jag kände sådan samhörighet med dem, för precis som jag är stolt över mina barn, så är de stolta över sina och uppskattar när deras barn får uppmärksamhet av andra, säger Clara. Efter det åkte de vidare till ett center för barn som tidigare har bott på gatan. Många av dem har skickats från landsorten till storstan av sina föräldrar i hopp om att de ska få ett bättre liv.

För flertalet blir verkligheten en annan – utsatthet och att bo på gatan. – Många fastnar i barnarbete, så mycket av det arbete som görs på centret handlar om att hjälpa dem att få börja skolan och leta rätt på deras föräldrar för en återförening. Mötet med barnen berörde Clara som samtidigt fick följa hur hennes egen son tog in allt som sades. – Jag var först lite orolig för hur han skulle ta allting, men jag tror att barn har det lättare eftersom de möter människor i stunden. Som vuxen lägger man på så många lager och det är lätt att dra i väg i tanken kring hur många hemlösa barn det finns i Etiopien och i hela Afrika och så vidare, så det var väldigt intressant att se hur han mötte det vi såg.

”Vadå vänner? Alla här är mina bröder, det här är min familj”

På det hem som Clara och Bertil besökte bor det cirka 30 barn, endast pojkar. De tas väl om hand av dels en husmor, dels en husfar, som själv bodde på gatan som liten. – Det är rörande att se deras kärlek och omsorg om de här barnen, att det inte bara var en insats som gjordes utan att det är något långsiktigt. En av pojkarna de mötte har bott på hemmet i nio år och drömmer om att i framtiden själv arbeta med att hjälpa andra som haft det svårt. – Vi mötte även ett tvillingpar på åtta år, vars föräldrar precis hade dött, och som troligen kommer bo kvar på hemmet tills de blir stora och klarar sig själva.

När jag frågade om de hade fått några nya vänner på centret blev svaret: ”Vadå vänner? Alla här är mina bröder, det här är min familj”, berättar Clara. Bertil tyckte det var intressant att se hur pojkarna sov i enkla våningssängar, 4 – 6 barn i samma rum, och att med sin mamma få se den stolthet de kände över sina få tillhörigheter. – Insikten att någon bott så i nio år och att vissa föräldrar aldrig återfanns påverkade honom, säger Clara.

Sjöng Blinka lilla stjärna

De hann även besöka skolor i utsatta områden som Läkarmissionen är med och finansierar, där barnen får hjälp med skoluniformer och annat som kostar pengar. – För Bertil som är väldigt skoltrött, blev det ett viktigt perspektivskifte i hur andra har det i världen när han mötte barn som var så glada över att få gå i skolan. Och av det jag såg har de bra och mjuka lärare. Även om det behövs tydliga ledare, så blir lärarna här också som en extra förälder och det var så kärleksfullt. De besökte alla klasserna som hade repat in olika låtar som de sjöng för Clara och Bertil. – Sen ville de att vi skulle sjunga, så vi sjöng Blinka lilla stjärna, berättar Clara och skrattar.

Risbärande flickor

Nästa morgon steg de upp tidigt för att följa med några flickor uppför Entotoberget. Flickorna vandrar i tre timmar varje morgon för att plocka eucalyptuskvistar i flera timmar, som sedan säljs som ved. När de är klara bär de den tunga bördan ner för berget igen. – Jag fick prova att lyfta men det var så tungt, och jag tränar ändå på gym. Jag förstår inte att de klarar det här nio timmar om dagen, sju dagar i veckan, året om. Och vissa hade bara flip-flops på sig.

Det Läkarmissionen jobbar med när det gäller flickorna är inledningsvis att få de som anställer dem att släppa i väg dem så att de i alla fall får gå några timmar i skolan varje dag. – Som svensk kan man undra varför de alls måste jobba där, man vill ju bara ta dem därifrån. Men det fanns en enorm stolthet hos alla jag mötte. Det är lätt att tänka att allt är misär, och vissa saker är bedrövliga men de visar en stolthet över att de kan försörja sig. Det märktes även hos flickorna som bar eucalyptusbördorna. De är glada över att kunna bidra till sina familjers försörjning, även om det är ett orimligt arbete som inte borde få fortsätta, säger Clara.

I mötet med flickorna är det lätt att slås av kontrasterna mellan Sverige och Etiopien, menar Clara, likaså när man ser byggarbetare som står på rangliga ställningar gjorda av bambupinnar utan säkerhetslinor. Men Clara gör en jämförelse med hur det såg ut i Sverige vid tiden för industrialismen för 150 år sen, och det är mycket som påminner. – Även vi utnyttjade fattiga människor som fick slita ut sig och jobba med dålig säkerhet. Nu står Etiopien inför samma transformation. Man hoppas bara att landet ska orka resa sig och då är det bra med organisationer som Läkarmissionen, som bidrar till det.

Red light district

Inför ett besök på ett hem för traffickingoffer, fick de under en sen kväll se stadens ”red light district”, där prostitution sker på öppen gata trots att det är förbjudet. – Det är något helt annat att se staden på kvällen när folk bäddar in sig i kartonger, någon mamma ammar sin bebis under en presenning och unga flickor står överallt och säljer sex.

Många av dem kommer från landsbygden och har råkat illa ut och fastnat som slav åt någon hallick. – Det är hemskt att se vad kvinnor tvingas göra för att överleva. På det hem som Läkarmissionen stöttar bor ett tjugotal traffickingoffer som under två års tid får utbildning, läkarvård, traumabehandling och en trygg plats att landa på. – Jag kände en stor beundran när jag mötte människorna som arbetar i de olika projekten när jag såg hur svårt och tungt det är för dem. Många har samma bakgrund som personerna de hjälper, vilket bidrar så klart.

Arbetar för fler månadsgivare

För Clara har samarbetet med Läkarmissionen inneburit en väldigt lärorik tid, och att få åka iväg på en sådan här resa skapar många ringar på vattnet, menar hon. Lusten att inspirera fler till att bli månadsgivare genom att skriva och berätta i de olika kanaler där hon rör sig, är ännu större efter resan när hon fått se allt som görs på plats. – Man får möta människor som man inte kommer kunna släppa i första taget. Man inser värdet av att vara månadsgivare hos Läkarmissionen, att vi är med och bidrar till att barn kan gå i skolan, att de får mat och hälsokontroller. Samt att man inser vikten av att jobba med lokala partners, människor som brinner för de här verksamheterna.

Och Sverige kan verkligen göra skillnad. – Det som är fint med att bli månadsgivare, oavsett vilken summa man kan avvara varje månad, är att det finns en långsiktighet som gör att Läkarmissionen vet vad de kan räkna med. Vi pratar mycket om att det är inflation här, men den drabbar även folket i Etiopien men med den skillnaden att där svälter de ihjäl eller blir hemlösa.

Hur har Bertils reflektioner sett ut efter resan?

– Han har varit berörd och har fått många insikter om hur världen ser ut, hur orättvis den är. Det var väldigt fint att jag fick ta med mig honom, för nu blir han också en ambassadör för Läkarmissionen precis som jag. Han ska få hålla en presentation för hela sin skola och berätta vad han har varit med om.

Även om de fick se mycket som var svårt och tungt i Etiopien, så är det inte de känslorna som präglar bilderna från resan. – Alla besök vi gjorde med Läkarmissionen var så hoppfulla. Det är lätt att misströsta när man tänker på alla som inte får hjälp, men för dem som får hjälp är det helt livsförändrande och förhoppningen är att kunna hjälpa ännu mer om vi blir fler som ger.

 

Bli månadsgivare
- få Claras välkomstgåva