Pappa minns kidnappningen - höll hoppet uppe

För 19 år sedan kidnappades Bengt Brolins son Daniel av okända män i ryska Dagestan. I dag arbetar Bengt på Läkarmissionen och delar med sig av minnena från de svåra dagarna.

Text: Johanna BergKratz
Foto: privat

Den 8 januari 1998 kidnappades paret Daniel och Paulina Brolin under en missionspraktik i ryska Dagestan. De fördes till Tjetjenien och hölls fångna i ett litet källarutrymme i 165 dagar. Hemma satt deras familjer utan minsta aning om hur det var med deras barn.

– Vi visste inte om de levde så det var ju jobbigt. Men så länge man inte fått besked så hoppas man, säger Bengt.

När han berättar om sina känslor under de 165 dagarna, då hans 23-åriga son Daniel och hans Paulina satt inlåsta i en kall och mörk källare i Tjetjenien, så gör han det med lugn röst. Tillsammans med frun Birgitta har Bengt sex barn, och när de var små bodde de i långa perioder i Bangladesh med hela familjen. Första gången Bengt reste ut med fyra barn var det en kollega i Sverige som hytte åt honom och sa: ”Du borde ju åka i fängelse!”.

– Men jag är inte särskilt orolig av mig, säger han.

Men kidnappningen 1998 var självklart extraordinär och utan jämförelse. Bengt berättar att när den svenska ambassadören knackade på dörren till deras bostad i Dhaka, där de bodde då, för att lämna beskedet, så visste ingen om sonen var i livet.

– Min fru kunde inte äta de första två veckorna. Jag höll fast vid att gå till jobbet och såg till att ha saker att syssla med. Vardagens rutiner blev mycket viktiga för Bengt och Birgitta. Att arbeta och att se till att de yngre döttrarna som bodde med dem, inte tog för illa vid sig. Familjen valde att stanna kvar i Dhaka. De ville inte riskera att sitta sysslolösa hemma i Sverige.

– Det jobbigaste för mig var att inte kunna göra något, säger Bengt.

I februari kom äntligen en film som visade Daniel och Paulina i källaren. En gaslåga och lampa i taket lyste upp utrymmet och Bengt såg att de hade fått några potatisar och lök.

– Den visade att de levde och att de var tillsammans. Efter den omedelbara lättnaden följde snart långa perioder av väntan och ovisshet. Kidnappningen följdes av medierna och blev mycket uppmärksammad samtidigt som Daniel och Paulina levde på sparsam kost i Tjetjenien. Daniel blev även misshandlad. Till slut blev Bengt helt desperat av frustrationen att inte veta. Dramat måste få ett slut.

– Jag gick till ryska ambassaden i Dhaka. Min tanke var att åka till Dagestan och försöka byta ut mig själv mot dem, säger Bengt.

Men det blev inget byte, och det som genomsyrar Bengts berättelse är att han lyckades hålla hoppet uppe, och huvudet kallt.

– Jag kände i kroppen att det skulle gå bra. Jag litade på Gud i det här fallet.

I sitt tal under sonens bröllop två år tidigare hade Bengt läst ur den 100:e psalmen i Bibeln där det står ”…hans trofasthet varar från släkte till släkte…” och under tiden för kidnappningen kom han även att landa i Jesaja 43:5 ”…Frukta inte, ty jag är med dig. Jag skall låta dina barn komma från öster…”. De verserna blev ankare att hålla fast i. Bengt och hans fru Birgitta hjälpte även varandra och kände ett starkt stöd från missionärskollegor, internationella kyrkan, och Västerås Pingstförsamling i Sverige som bad för Daniel och Paulina varje kväll. De fick till och med brev från människor de inte kände, berättar Bengt.

Daniel och hans fru Paulina frigavs i juni samma år och efter några dagar fick Bengt åter se sin son i livet och tillbaka i Sverige. I dag har de fyra barn och bor i Thailand, där de har varit med och startat upp församlingen Life Church i Bangkok. Att händelsen skulle ha förändrat Bengts förhållningssätt till sina sex barn och numera 19 barnbarn tror han inte.

– Vi har alltid varit trygga när det gäller våra barn, och man måste släppa kontrollen.

Vilket är ditt råd till föräldrar som känner att de oroar sig för mycket för sina barn?
– Ta reda på fakta i det specifika fallet, och fråga dig exempelvis: ska jag gå ut i dag eller sitta här? – Man måste leva, annars blir det för tråkigt, avslutar han.