Lotta Gray - ett ambassadörskap på stort allvar

"Har man blivit biten av Afrika en gång så är man fast".

Text: Therese Peterson
Foto: Håkan Flank

 

När Lotta Gray, bloggare och vimmelreporter,  fick frågan om att bli en av Läkarmissionens ambassadörer, trodde hon knappt att det var sant. Det var som att en dröm gick i uppfyllelse. Hon som de senaste åren knappt hade kunnat tänka på något annat än barnen i Afrika. Hon hade sett ett nyhetsinslag om gatubarn i Rwanda, något som gripit henne fullständigt.

– Det var nästan som en religiös upplevelse. Jag blev helt knäpp, och googlade på gatubarn hela nätterna. Jag åt inte, sov inte, jag bara grät. Det bara landade i mig. Jag vet inte varför.

Nästan som ett kall?
 – Jag brukar faktiskt förklara det så. Jag brinner verkligen för gatubarnen. De är så utlämnade och det går inte att förstå hur man kan klara sig när man är sju år och lever på det sättet.

 

 

Lotta skrev massor om gatubarnen på sociala medier och på sin blogg, ”Vimmelmamman”. Och det fick snabbt spridning. Hon har i dag över 21 000 följare på Instagram och hennes blogg utnämndes nyligen till en av Sveriges främsta ”mammabloggar”. Och det var via den som Eva Nordenstam von Delwig på Läkarmissionen fick höra om henne.

Deras första gemensamma resa gick till Rwanda. Det var år 2013. Efter det har Lotta varit både i Etiopien, Sydafrika, Burundi, och i DR Kongo. I rollen som ambassadör ligger att sprida information om Läkarmissionens arbete och att vara med och påverka på olika sätt, något hon försöker göra genom att skriva i sina olika kanaler.

 – Det enda jag kan göra är att berätta människors historier, dem jag möter på mina resor, så att Läkarmissionen får in mer pengar. Jag är på plats och tar bilder, och kan visa att ”det där vattenprojektet funkar”, ”den där skolan funkar”, så att andra ser.

– Jag vill vara på plats och hålla på med hjälparbete hela tiden. Så fort Lennox står på egna ben kommer jag inte vara i Sverige en vecka till. Inte en sekund. Då åker jag till Sydafrika och Monica Woodhouse arbete med Give a Child a Family. Där skulle jag kunna bo och jobba. Det vore som en enda lång utandning för mig att åka dit.

 

Lotta Gray besöker Läkarmissionens arbete för gatubarn i Uganda.

En annan plats som berört henne starkt är Panzisjukhusets nutritionsavdelning, som hon besökte förra året.

– Det är knäpptyst i rummet och fullt av flämtande ettåringar. Små som fågelungar, med stora ögon och slangar i näsan. Då får man svälja gråten. Man måste bita ihop.

Lotta fotar och skriver varje dag när hon reser, och väljer noga vilka bilder hon lägger upp. Hon vill beröra, väcka känslor hos dem som läser. Och barnen hon möter följer ofta med hem i tanken och de har även fått plats i den självbiografiska boken, Himlen kan vänta (Forum förlag).

Boken skildrar dels hennes resor med Läkarmissionen, men ännu mer det som hände efter valborgsmässoafton 2008 då hon diagnostiserades med tjocktarmscancer. En cancer som spred sig till levern och hotade hennes liv. Lotta skrev om det helt öppet på bloggen och lät läsarna följa henne genom behandlingar, operationer, hopp och förtvivlan.

– Det var väl därför bloggen blev så känd, för att jag var så naken och transparent.

De som läser boken känner igen Lottas sätt att skriva – rakt ur själen och full av ärliga reflektioner kring cancerfajten, men också om den smärtsamma skilsmässan från hennes sons pappa. Och om att vara 49 år och tvingas börja om på ny kula.

– Jag har alltid skrivit på samma sätt. För mig har det varit som en terapeutisk ventil. Jag gillar det sättet att vara. Och jag har alltid gillat svärtan. Men det har funnits resor då det svarta nästan blivit för mycket.

Lotta berättar om resan till Burundi, fylld av möten med svår fattigdom och mängder av utsatta barn på huvudstaden Bujumburas gator.

– Jag fick klåda på nätterna när vi var där, utslag på huden för att jag mådde så dåligt. Det bara kröp i mig. Utan tid att pausa, fick hon ändå, med resväskan i handen, åka direkt från Arlanda till jobbet på Hänt i veckan.

 – Jag skulle upp på redaktionen och skriva om Kim Kardashians celluliter och det blev en sådan extrem kontrast för mig att jag gick in på toaletten och grät. I dag vet Lotta att det kan ta några veckor att landa efter en resa, dagar då hon kan behöva gå iväg och gråta ibland.

– Jag har blivit så sårbar efter att jag var sjuk. Jag har ju varit längst ner på botten, och trott att jag ska dö. Kanske är det därför resorna går så rakt in. Jag är där de här barnen är, lika utsatt.

Har cancern påverkat viljan att göra skillnad?
– Ja, det var säkert därför jag hade en så öppen kanal när jag såg det där tvinslaget om gatubarnen i Rwanda. Det hade nog aldrig hänt om jag inte hade fått cancer.

 Även om Lotta i dag är friskförklarad så är tanken på livets ändlighet ständigt närvarande.

– Jag tänker på döden varje dag, och tror fortfarande att jag bara har fått en tidsfrist, sedan kommer cancern tillbaka. Det är en svinjobbig tanke att leva med. Varför skulle jag ha sådan tur, frågar hon retoriskt.

 – En jobbarkompis sade en gång till mig att det finns en mening, att jag överlevde för att jag ska göra något annat. Men jag vet inte. Kanske är det här resorna med Läkarmissionen kommer in.

Lotta tar sin uppgift som ambassadör på stort allvar och hoppas att det blir en ny resa framöver. Just nu är hon engagerad i mors dag-satsningen för att samla in pengar till säkra förlossningar och hon hoppas att det ska komma in mycket pengar.

 – Ibland är jag rädd att låta lite Fröken Sverige-klyschig när jag säger ”jag vill rädda världen”, men jag känner så, och jag kan inte förklara vad det beror på. Och även om alla inte kan åka till Afrika kan så kan alla hjälpa till, menar Lotta.

Som Skyddsängel till exempel. Att ge en summa varje månad för att hjälpa utsatta barn i Sydafrika, Etiopien eller Uganda, som lever under tuffa förhållanden, och vars liv förändras tack vare hjälp från Sverige.

– 100 kronor i månaden kan faktiskt en stor del av oss i Sverige avvara och jag vet att pengarna kommer fram. De kan vara till oerhört stor hjälp. Jag har själv sett det på plats.