Din gåva förändrar framtiden!
Tack vare gåvor från främst svenska privatpersoner och företag kan vi driva biståndsprojekt i över 20 länder i tre världsdelar.
Marcus Holmgren arbetar för Läkarmissionen från Kampala i Uganda. Snart ska han bege sig hem till Sverige igen.
Text: Marcus Holmgren, direktor regionala resurscentret i Kampala
Det är fantastiskt hur anpassningsbar människan är – hur vi lär oss att rätta oss efter nya villkor, vänjer oss vid extrema förhållanden eller väldigt annorlunda omgivningar och omständigheter. Jag har själv fått öva anpassningsförmågan tillsammans med min familj då vi under snart tre år haft förmånen att kalla ett ställe som Kampala, Uganda, för vårt hem.
Detta exotiska land med allt från hisnande bergsformationer, vidsträckt savann och majestätiska vattendrag har gått från häpnadsväckande främmande, till något som numera också är välbekant och riktigt hemtamt.
Jag har under dessa år även följt mina tre barns utveckling, från att ha varit ganska vanliga, svenska förortsbarn som knappt kunde säga ”My name is…”, som grät av nervositet första dagen i den främmande internationella skolan där ingen svenska talades, till att i dag vara så införlivade med engelska språket att de himlar med ögonen när deras ”bakåtsträvande” far propsar på att de ska tala svenska med honom. Det har givetvis varit en berg-ochdalbana att rota sig och leva i Kampala och inte alls någon evig safaritur eller dans på rosor.
Marcus Holmgren är direktor för Läkarmissionens regionala resurscenter för östra Afrika.
Precis som i vilken annan del av världen som helst har tillvaron bestått av höjdpunkter och djupdykningar, och någonstans mitt i alla uppoch nedgångar, har en vardag infunnit sig.Något välbekant som man känner sig bekväm med. Det har varit enormt inspirerande och spännande att få vara med att bygga upp Läkarmissionens resurscenter i Kampala. Att få leva så nära våra olika hjälpinsatser och partners i Uganda och kringliggande länder, och att få vara med och göra skillnad för utsatta människor. Vi har fått hjälpa dem att förändra sin livssituation och skapa möjligheter för dem att ge sig själva och sina familjer ett bättre liv.
Det har känts bra att få vara med och bidra med något så värdefullt till så många. Ändå inser jag när jag summerar åren, att det är jag som är den stora vinnaren – jag är den som fått ta emot och lära mig. Att möta människor som lever under de svåraste förhållanden. Barn som skilts från sina föräldrar och hamnat på gatan i Kampalas slum. Kvinnor som förlorat sina män i blodiga konflikter och flytt hals över huvud till en fristad i främmande land.
Exemplen är många, men gemensamt är människor som förlorat det mesta och som utsatts för så mycket lidande att det inte borde finnas något hopp kvar. Men trots misär, fattigdom och svårigheter möts jag oftare av leenden, skratt och nyfikenhet än gråt och klagan.
Det är ofattbart att människor som gått igenom så mycket och behandlats så grymt ändå kan behålla förmågan att hitta glädje, hopp och framtidstro. Här kan vi tala om anpassningsförmåga och viljestyrka som borde få vem som helst av oss i väst att fundera över vad som är viktigt i livet och hur vi värderar det vi ser som självklart i vår svenska tillvaro. Saker som ett arbete att gå till, fri skolgång för våra barn, fungerande sjukvård, ett socialt skyddsnät.
När det nu är dags att packa väskorna och flytta tillbaka till Sverige och genomgå en ny anpassningsfas och åter göra livet där till vardag, så är det första jag packar ner de exempel som mina afrikanska medmänniskor så frikostigt försett mig med. Nämligen livsglädjen och framtidshoppet som står över alla svårigheter och utmaningar, samt förmågan att se ett värde och något att glädjas över även i det lilla och självklara.
