"Klimatångest är vanligt"

Klimatångest är en vanlig företeelse berättar Pär Holmgren. Han är i dag en etablerad klimatupplysare.

Text: Berthil Åkerlund
Foto: Olof Palm

För några år sedan stod meteorologen Pär Holmgren i en massajby i norra Tanzania, omgiven av hundratals djurkadaver. Djuren hade dött till följd av en skoningslös torka. Det var som om befolkningens skafferi och bankkonto hade tömts på en och samma gång. Det var en lokal, tillfällig katastrof, men den gav Pär en föraning om ett framtida scenario.

– Det finns beräkningar som säger att det kommer att leva 4–5 miljarder människor i Afrika om hundra år. Men jag tvivlar. Det blir omöjligt att leva där när temperaturen går upp. I vår del av världen klarar vi en temperaturhöjning på ett par grader, kanske mer, men i Afrika … nej.

– Det blir alldeles för varmt. Många kommer att dö, andra kommer att fly – precis som i dag, men förstås i mycket större omfattning.

"Jag har själv haft klimatångest", säger Pär Holmgren.

Det är inte bara utsläppen av växthusgaser som hotar att göra stora delar av Afrika obeboeliga. Skövlingen av skog har lika stor del i de dystra utsikterna. Invånarna hugger ner träd för att bygga och elda med, men på många håll sker ingen nyplantering. Med mindre växtlighet minskar nederbörden och med bristen på vatten ökar risken för konflikter.

Konflikten i Darfur i västra Sudan beskrivs ofta som den första stora klimatkonflikten. När Tchadsjön på några decennier krympte till en tiondel av sin storlek minskade nederbörden i Darfur – vilket innebar att betesmarkerna och vattenkällorna blev färre. Gamla överenskommelser slutade då gälla mellan folk och stammar och hård konkurrens uppstod om vatten och betesmarker.

Pär Holmgren arbetade som tvmeteorolog i 20 år, halva tiden som chef för väderredaktionen. Genombrottet som klimatupplysare kom i början av 2000-talet med tv-serien ”Meteorologi – mer än bara väder”.

– När jag började engagera mig i frågan om människans påverkan på klimatet var det folk i tv-huset som undrade vad jag höll på med. Som om jag var någon slags aktivist.

Men allt det försvann när kvällstidningarna, hösten 2006, började driva kampanjer om klimatet. Kampanjerna bidrog till ett nytt klimatmedvetande, men innehöll väldiga överdrifter och godtyckliga tolkningar, vilket gjorde att man kunde få för sig att jordens undergång var nära.

– Jag hade i en intervju hänvisat till mätningar som förutspådde eventuella förändringar i Golfströmmen, och plötsligt fick jag stå till svars för att Golfströmmen skulle stanna och att en ny istid var att vänta för oss här i Norden. Det var helt uppåt väggarna. Inte konstigt att folk fick panik.

– Överdrifter och grova slutsatser av det slaget är livsfarliga, eftersom människor kan få uppfattningen att det är för sent. Att det inte spelar någon roll vad vi gör. Det gäller att hitta en balans i det här. Å ena sidan är det viktigt att framhålla det allvarliga läget – att klimatförändringarna sker här och nu, och att det går mycket fort. De vetenskapliga beläggen för det är ju hur många som helst.

– Å andra sidan är det viktigt att lyfta fram det hopp som finns. Känner folk att det inte finns något att göra kan det bli en självuppfyllande profetia.

Enligt vedertagen forskning har temperaturen globalt stigit med drygt en grad som en följd av utsläppen under 1900-talet. Av allt att döma går vi mot en halv grad till. Enligt internationella samfundets överenskommelse går gränsen vid två grader.

– Över det vet vi inte vad som kan hända, då kanske allt är utom kontroll. Än finns utrymme att dra åt bromsen, men då krävs enorma, brådskande åtgärder – framför allt att vi i den rika världen, lägger om vår livsstil.

– Det är ett litet, smalt utrymme, men så länge det finns är det viktigt att peka på. Det är lätt att känna klimatångest, men den går att hantera genom att ta reda på hur det ligger till – och, i rimligaste mån, ta konsekvenserna av det.