Felicia åkte på prao till Tanzania

Felicia Stålgren valde att göra sin praktik i Tanzania. En resa hon aldrig kommer att glömma.

Text:Therese Peterson
Foto:Natanael Johansson och Maria Stålgren

 

Maten, kulturen och människorna. Allt kändes nytt när Felicia Stålgren landade i Tanzania. Och ändå inte. Hennes pappa växte upp i Burundi, där farföräldrarna har arbetat i större delen av sina liv, och hennes mamma har tidigare arbetat i flera olika länder, bland annat Demokratiska Republiken Kongo. Så på något vis upplevde hon det som helt naturligt.

– Det känns som att jag hör hemma där, säger Felicia självklart.

Hon reste dit med sin mamma, Maria Stålgren, för att göra sin praoperiod på ”mammas jobb”. Maria arbetar nämligen som hälsoexpert på Läkarmissionen och skulle till Tanzania för att besöka kliniker och hålla i seminarier. Så när Felicias skola, Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm, sa ja och alla säkerhetsfrågor var avcheckade, fick hon följa med.

 

Mamma Maria Stålgren arbetar på Läkarmissionen.

– Det var väldigt roligt att åka med mamma. Hon är en stor förebild för mig, och att få se henne i sin professionella roll var speciellt. Hon kan så mycket om sjukvård, medan jag inte kan mycket alls, så vi blev lite som ögonöppnare för varandra.

Utöver den tryckande värmen, som blev lite av en chock för Felicia, så kände hon även stor värme från de människor hon mötte.

– Alla var så trevliga och passerade vi någon på gatan så log alla mot oss. Dagarna fylldes med studiebesök. Felicia fick följa med några svenska volontärer till en förskola, och tillsammans med sin mamma åkte hon runt på landsbygden och besökte hälsocentraler, som skilde sig stort från de vårdcentraler hon är van vid från Sverige.

– Vi kan tycka att de inte har kommit så långt, men vi åkte med en läkare, som själv har växt upp nära en av klinikerna, och som har sett hur de blivit bättre och bättre. Men på en punkt påmindes hon om Sverige. Många av personalens kläder är nämligen skänkta härifrån, och Felicia tyckte att det var kul att någon plötsligt kunde dyka upp i en läkarrock med ”Landstinget i Gävle” tryckt på bröstet.

Maria hade försökt förbereda Felicia på det hon skulle få möta, ändå var det många intryck, möten och kommentarer hon hört som trängdes i Felicias huvud på kvällarna. 

– Hjärnan arbetade verkligen för högtryck hela tiden, så jag sov jättegott, säger Felicia och skrattar.

Det som berörde henne mest av det hon upplevde under resan var besöken på Nkingas förlossningsavdelning.

– Alla mammorna jag mötte var så glada och tacksamma över att de hade fått föda barn där, på ett sjukhus.

 

Felicia besökte förlossningsavdelningen och intervjuade flera av de nyblivna mammorna.

I en sal mötte hon Dorothea, som höggravid hade tvingats gå 14 kilometer för att komma till sjukhuset. Hon kom fram i precis rätt tid för att föda sina tvillingar, en flicka och en pojke, men bara flickan, Koloa, överlevde. Så här skrev Felicia i sina anteckningar efteråt:

”Hon (Dorothea) öppnar sjalen hon har knutit runt sig, och Koloa sticker ut sitt lilla huvud. Koloa är för liten för att andas och äta för egen maskin så hon har en slang i näsan. Hon ligger hopsnurrad till en liten boll på Dorotheas bröst och har ett nät över sig för att inte flugor eller något annat ska störa henne. Dorotheas blick är fäst på Koloa. Hon går ofta och hämtar vatten ur en liten hink som står vid dörren, och fyller på i Koloas påse som hör till slangen som hon har fäst i näsan, fast påsen nästan är helt full. Dorothea är 34 år och har tre barn väntande hemma. Hon säger att allting har gått bra, men är fortfarande ganska ledsen efter tragedin med den andra tvillingen. Doktor Merin tar i hand med Dorothea innan vi lämnar henne, hon ser lättad ut, smeker Koloa en gång över pannan och lägger sedan över filten.”

 

Dorothea och dottern Koloa.

– Jag förstod först inte allvaret i att Dorothea hade förlorat ett barn, för hon såg så glad ut. Hon satt med sin dotter, och jag tänkte inte på att hon hade sorg. Hon var så lycklig över att hennes dotter hade överlevt, och att hon hade fått så bra hjälp på sjukhuset. Om hon inte hade kommit dit hade inte något av barnen klarat sig.

Många av mammorna på förlossningsavdelningen var väldigt unga, berättar Felicia, nästan i samma ålder som hon själv. En av dem, 17-åriga Neema, visade Felicia sin nyfödda bebis.

– Neemas och min framtid ser så olika ut. Vi är båda i början av livet, men hon har inte samma möjligheter som jag. Hon har fötts in i en situation där hon inte har så många val, medan jag går i skolan och varje dag kan välja vad jag ska göra. Sådant som vi tar för självklart. Det är ju så naturligt för mig att gå i skolan och att ha mat på bordet, men så är det inte för alla.

 

Neema med sin make och deras nyfödda barn.

Neema, men även många av de fattiga människor som Felicia såg längs gatorna och på marknaderna de besökte, är möten som kommit att skava i henne, och som fortfarande är lite svåra att hantera.

– Jag kände att jag så gärna ville göra något för dem, men jag kan ju inte hjälpa alla. Ska man få till en förändring behöver man göra något som gör skillnad på längre sikt, säger Felicia klokt.

– Jag tror att jag kommer ha nytta av det jag har varit med om i min vardag framöver. Att kunna jämföra och känna tacksamhet för att jag har det så bra.

De annorlunda praodagarna har satt djupa spår i Felicia, och att hon kommer återvända till Afrika är hon rätt säker på.

– Jag blev så imponerad av alla coola läkare. De sa till mig ”om tio år får du komma tillbaka och jobba”, och det vill jag gärna. Jag vill bli läkare och jobba för en hjälporganisation, som mamma, och flytta till Tanzania. 

"Mamma Maria Stålgren: ”Att få uppleva det här med Felicia, att gå runt med henne på en förlossningsavdelning i ett främmande land, inte bara i min professionella roll utan även som mamma, det var så stort. Och att på kvällarna ligga under moskitnäten och prata om alla intryck. Då nöp jag mig nästan i armen och tänkte: ”Är det sant att vi gör det här tillsammans?” Minnena därifrån kommer prägla henne för alltid."