Åsnor - räddare i nöden

Det pratas om vattenbrist i Sverige nu. Men det kan liknas med en stilla viskning jämfört med problemen i östra Etiopien. Där är Åsnorna från Läkarmissionen räddare i nöden.

Text: Conny Sjöberg
Foto: Torleif Svensson

 

Torkan är uppenbar i Etiopien, även om vi åker på de stora slätterna eller genom de mer bergiga områdena, så dammar det rejält. När ett fordon närmar sig från andra hållet är dammolnet det första man ser, och vi skyndar oss att veva upp sidorutorna. Men det är inte många bilar, bussar och lastbilar som passerar. Däremot kör vi hela tiden förbi grupper av åsnor, lastade med gula vattendunkar.

Jag har nog aldrig sett så många åsnor på en och samma dag. Förklaringen visar sig lika enkel som självklar: Grundvattennivåerna är så låga här i Midega Tola-distriktet, att det i princip inte går att borra brunnar. Det vatten som finns är antingen regnvattensom har sparats i olika dammar, eller vatten som har forslats hit med tankbilar.

 

 

Ett normalt år regnar det under två perioder, mest från mars till maj och lite mindre i november-december. Resten av året faller det inte en droppe. Men när det kommer för lite, eller nästan inget regn alls, under regnperioderna, då blir det kris. Det var vad som hände 2016.

Därför beslöt Läkarmissionen tillsammans med den holländska organisationen ZOA att göra en särskild insats här, för att hjälpa de fattigaste och mest utsatta familjerna. Eftersom de tvingades söka sig allt längre bort för att hitta vatten, blev det till slut omöjligt för dem att själva bära hem vattendunkarna.

– När det var som värst var vi tvungna att gå i över sex timmar för att hitta lite vatten. Sedan tog det ju ännu längre tid när man skulle bära hem dunken. Och det vatten man orkade bära räckte inte länge, berättar Sharo Marduve.

Nu har kvinnorna och flickorna, som har den mödosamma uppgiften att ordna med vattenförsörjningen, fått hjälp. Sharos familj och fyra andra familjer delar en åsna. Alla har sin ”vattendag”, då de med åsnan kan forsla hem 40 liter vatten på en gång.

 

Sharo Marduve

– Det är givetvis en stor förbättring, men det vattnet räcker inte för hela veckan, påpekar Sharo, och de andra instämmer.

För att förklara för mig hur sparsamma de tvingas vara med vattnet under torrtiden, förklarar en av kvinnorna, Azima, att man ” till vardags” bara tvättar händerna och ansiktet. En gång i månaden tvättar man resten av kroppen.

Eftersom åsnorna även är användbara när det ska hämtas ved eller för att transportera grönsaker till och från marknaden, var kvinnornas önskemål att alla familjer skulle få en åsna var. Men hade varje familj fått en egen, hade många andra blivit utan. Det fick de flesta att ändå tycka att det var bättre som det blev för att minska risken för osämja och avundsjuka i byarna.

Från början var det tänkt att det skulle följa med en kärra till varje åsna, vilket skulle göra det möjligt att transportera större laster. Men kärrorna visade sig vara väldigt dyra och svåra att få fram. Därför valde man i stället att förse åsnorna med en speciell sorts sadel, en ”gerota”, i vilken man kan placera vattendunkar eller annat som ska transporteras. Sadlarna tillverkas lokalt och under mitt besök såg jag nästan uteslutande åsnor med sadlar, inte med kärror.

 

 

Förutom utdelningen av åsnor och sadlar till över tusen familjer, har det konstruerats två nya dammar för uppsamling av regnvatten. Om regnen kommer som de ska, fylls dammarna med över 20 000 kubikmeter vatten, vilket innebär att de som bor i närheten har bra tillgång till vatten under hela året.

När vi anländer till den ena dammen, i Mudi Bale, kommer några män från den närbelägna byn Kufa dit, för att hälsa på oss och berätta vilken skillnad dammen har inneburit.

– Vi är så tacksamma för dammen. Förut tog det tio timmar för oss att hämta vatten. Nu tar det högst en timme, förklarar de och tillägger:

– Tiden vi sparar påverkar hela familjen. Även flickorna går nu i skolan varje dag och vi kan odla mer grönsaker och förbättra våra hus.

Det visar sig till och med att många familjer som tidigare flyttat från byarna på grund av vattenbristen, nu har återvänt.

– Om du hade kommit hit innan dammen byggdes skulle du inte ha träffat en enda person. Nu är det ständigt folk i rörelse här, förklarar en av männen – och alla nickar instämmande.

 

 

I den här delen av Etiopien är få hjälporganisationer verksamma, trots att det är en av de fattigaste regionerna.

– Folk är väldigt tacksamma för den hjälp vi har gett dem. De är vana vid att kämpa hårt för att klara sig, men på senare tid har situationen blivit så allvarlig, att de inte har vetat vad de ska ta sig till, säger ZOA:s lokale koordinator Abiyu Hassen.

– Därför känns det särskilt bra att vi kunnat genomföra den här insatsen.

Samtidigt som familjerna har fått hjälp med vattenförsörjningen, har de också fått några nya grödor, som passar bra för det torra klimatet. Mest uppskattad blev en variant av mungbönan. När nästa regnperiod börjar, kommer ytterligare fyra ton mungbönefrön delas ut till familjerna, men tills dess förvaras bönorna inlåsta och bevakade på fem olika platser. Hos oss används mungbönor främst till böngroddar i sallader, men här tillagas de med lite vatten tills konsistensen blir som en tjock sås.

– Alla älskar dem, säger några kvinnor som är i färd med att sikta och mala mungbönor.

– Till och med katterna, tillägger en av dem och skrattar.